Jag hade nu landat på avdelningen och fått en del information. När jag under tisdagen vaknade upp efter en natt från helvetet var jag ändå vid ganska gott mod när jag fått äta frukost och dricka kaffe. Nätterna är det absolut värsta med denna vistelse. Det går verkligen inte att sova i dessa sjukhussängar. Plastkuddar som pyser och sträva filtar som täcken. Allt korvar sig. Man har massa infarter satta på handleder som gör ont bara man byter sovställning. Enda sättet är att ligga helt platt på rygg och titta i taket. Kortisonbehandlingen jag fick för att lugna hjärnan i väntan på operation var superhög och hade en starkt uppiggande effekt. Med andra ord så har du gått om tid för att ligga vaken på natten och oroa dig för allehanda hemskheter, eller jaga upp din ilska och bli förbannad över hela situationen och universums orättvisa.
Som sagt, jag var vid gott mod när jag rullades ner för MR igen. Självklart lite oroad för att hitta metastaser i kroppen, men läkaren hade ju sagt att hjärntumörer inte arbetar så. De dödar dig med fler metastaser i hjärnan, om de är ute efter att döda, inte genom att sprida det till lever lungor, lymfkärl etc. Så trevligt.
Undersökningen är ju inte smärtsam, men det är drygt att ligga i en tunnel blickstilla i en halvtimme. Framförallt bakhuvudet gjorde ont efter ett tag, och man fick INTE byta ställning.
Eftersom allt var så bråttom så gick det snabbt att få besked från en granskande läkare. Övriga kroppen såg bra ut, åtminstone nästan. -Man ser något skumt på din lever men jag vet inte vad, meddelade läkaren.
Helvetes förbannade! Ska det aldrig vända. Läkaren jag pratade nu var neurolog och inte expert inom övriga kroppen. Röntgenläkaren bedömde att den inte hade med hjärntumören att göra. Detta är något eget. Troligtvis godartat. -Men det här får bli en egen utredning senare för det här är inte bråttom, avslutade neurologen.
Vad i helvete! Finns det något på levern också! Kanske, kanske inte, eventuellt. Svar på detta kommer ta veckor då man i såfall först måste göra en biopsi, och sedan invänta vävnadsprover vilket tar ytterligare flera veckor.
Neurologen tyckte inte jag skulle bekymra mig särskilt mycket för det på levern.
Enkelt!
Eftersom jag har turen att ha många vänner som läkare så startade jag själv direkt en parallell utredningsprocess av mitt leverspöke via mina chattkanaler. Mina läkarvänner, och framförallt min gode vän och tillika granne, plastikkirurgen, svarade ganska snabbt. Han skrev att det är väldigt vanligt att man ser lite mysko godartade grejer på levern på nästan alla patienter. Det är garanterat inget farligt, trodde han. Även om oron inte har släppt helt så kändes det mycket bättre då jag fått bolla detta lite med honom. Skönt att bli lugnad av en person som är kirurg och har lite koll. Jävligt skönt till och med.
Nu var det lite dötid helt plötsligt. Hela onsdagen var inte bokad för något särskilt, utan en mellandag inför torsdagens operation. Detta gav mig tid att ringa och prata med familjen, min pappa och mina bröder.
HELVETE vad de var oroliga!
För min fru hade det varit som att dra ned rullgardinen när hon släppte av mig på akuten. Hon mådde något så fruktansvärt dåligt. Nu skulle hon ta hand om hushållet själv, hon som dessutom precis haft covid. Då min son på 8 år har diabetes vilade nu även hela det arbetet på henne ensam. Omänskligt.
Efter att ha konsulterat smittskydd och räknad dagar så gavs klartecken för min fru att kalla hem mormor och morfar från Säffle. De flyttade in hos oss. Riskfyllt för dem med tanke på Covid, men en nödsituation. Och de valde att ta risken. Extremt snällt av dem och extremt skönt för alla.
Nu kunde min fru i lugn och ro koncentrera sig på att jag skulle dö under operationen. Barnen och hemmet togs omhand av superhjältarna mormor och morfar. För det var det både hon och mina bröder och pappa var väldigt oroliga för. Att jag skulle dö av operationen. Något går fel, något oväntat händer. De är ju trots allt mitt inne i min hjärna och sågar, borrar och skär. -Vi är lite oroade för talcentrum, hade hjärnkirurgen sagt. Det är där den sitter.
Talet. Vafan! Hur gör man då? Teckenspråk? Hade man vetat detta tidigare så kunde man ju iallafall ha låtit bli att läsa tyska 6 år vilket var skoltidens tråkigaste ämne. Bortkastad tid.
Själv oroade jag mig inte så mycket. Jag tyckte mest det skulle bli drygt att gå upp klockan 5 och börja duscha med olika speciallösningar som var bakteriedödande. Teamet på neurologen hade givit ett väldigt bra intryck. Örebro har duktiga neurokirurger och topmodern utrusning. De har även en nybyggd högspecialiserad avdelning NIMA, där jag skulle superövervakas av ett helt eget team efter operationen ifall komplikationer skulle uppstå.
Även här fattade jag först efteråt, när de började göra neurologiska tester på mig, hur många saker som hade kunnat ta stryk av operationen. Inte bara talcentrum.
Det är klart att det kommer gå bra. Det var min inställning hela veckan.
Övriga familjen var i stort sett eniga om att jag skulle dö.
-Om du kommer dö, behöver vi fixa lite ekonomiska saker innan, påpekade min bror snällt. Han jobbar på bank. Då blir det lättare för din fru att komma åt familjens pengar.
Smart!
Skämt och sidor. Självklart hoppades alla på det bästa, men alla var livrädda.
Bilden är från kvällen innan.
Kommentarer
Skicka en kommentar