Ser i min statisk, att jag har ungefär 600 läsare per inlägg jag skriver. Helt fantastiskt. Dock verkar det som att många, liksom jag själv, blev känslomässigt påverkade när mitt extrainlägg, om det positiva beskedet från patologen publicerades, att de missade läsa denna dags huvudberättelse, Kapitel 3, som handlar om själva operationen. Läs det! En av de roligaste texterna, enligt mig själv.
Nu till något allvarligare.
En av anledningarna till att det inte blev något inlägg igår, är att min barndomsvän från Fagersta, Anders Södergård, blev inlagd på neurologen Dagen efter att jag skrivits ut. Helt sinnessjukt.
Anders fick för 15 år sedan en hjärntumör medan han själv studerade till läkare. Tumören visade sig vara elakartad och gick inte att operera bort helt. Han gick igenom ett helvete med strålning och behandlingar, och stötte på flera komplikationer i andra organ och var nära att dö. Han låg inlagd flera månader på Akademiska i Uppsala, men repade på sig väldigt bra. Idag har han toppfysik, eget företag, föreläser, skriver böcker och arbetar deltid som skolläkare.
Nu har han som sagt levt i 15 år med en vilande elakartad hjärntumör i huvudet. Tumören slutade växa efter strålbehandlingen i Uppsala, och har inte varit aktiv sedan dess.
Då, i lördags, händer något! Anders får någon form av anfall när han sitter hemma och skriver på sin tredje bok. Han blir förvirrad likt patienter som får en stroke. Är det en stroke, eller ett epileptiskt anfall? Eller är det hans elaka tumör som börjat spöka efter alla dessa år? Som tur är, har han sin sambo hemma, som ringer ambulans. Anders placeras efter akutens kontroller på samma avdelning som jag lämnade. Jag åker hem, han läggs in. Båda med hjärntumörer. Helt otroligt, och skrämmande.
Så nu i skrivande stund undersöks Anders av diverse specialister för fullt. Anders är en fantastisk berättare och går att följa på länken https://www.facebook.com/andrasidansodergard
Urk, jag orkar inte. Fan vad orättvist, han fyller 40 år på lördag.
Här hemma går det bättre och bättre. Snart helt smärtfri. Tar Alvedon vid behov. Stygnen har tagits bort idag och då passade jag på att slänga några ord med sköterskorna på avd 96. Min present hade kommit fram, bra. Hade beställt en fin korg med tre kilo blandad choklad i papper. Och med ett långt personligt tackbrev till all vårdpersonal som tagit hand om mig. Problemet var att när jag beställde det hela online, var det lite halvkrångligt med fraktalternativ. Ville ju inte att hjärnkirurgen skulle få ett SMS och behöva gå till ICA och hämta presenten. Nej, det skulle vara direktleverans till avdelningen var min plan, och i dessa covidtider, är det inte lätt att komma igenom alla spärrar på USÖ. Det hela hade dock fungerat och de sköterskor jag träffade var superglada. De hade mosat i sig choklad hela eftermiddagen. Bra, det är de värda.
Öronläkaren på privatsjukhuset! Fan också, klantskalle, vad är det med mitt minne? Jag måste skicka något till honom, han var ju direkt avgörande för att allt upptäcktes i tid. Det här får inte glömmas bort! Undrar vad han vill ha. Whisky eller godis? Blommor fungar väl inte på sjukhus. Kanske ett fallskärmshopp? Får ta tag i detta direkt i morgon.
Jaha, vad finns mer att berätta.
Lite bekymrad över att jag är så svullen i pannan. Det är ändå mer än 12 dagar sedan operation. Trycker jag med fingret mot pannan så är det hårt på höger sida, men på tumörsidan är pannan mjuk. Kan trycka in fingret en halv centimeter innan jag känner pannbenet. -Det där är vanlig hjärnvätska som runnit ut i pannan vid operationen. Under huden alltså, berättade sköterskan lugnande. Inget att oroa sig för. Det gör det alltid vid större hjärnoperationer. Det är ju fortfarande lite öppet runt "luckan" i skelettet, så därför kan det förflytta sig lite vätska in och ut. Det är även den som ibland lägger sig runt ögat, om du varit svullen där? Du hade ju en stor tumör så det blev även en större operation, och då kan det bli lite mer svullnad.
Bra, ingen fara. Men skulle gärna vilja få bort hjärnvätskan ur pannan. Spyfärdig bara jag tänker på det. Men nu har jag en turban lindad hårt runt huvudet som skall pressa in vätskan.
Kom på en rolig sak från mitt uppvaknande på specialintensivvårdsavdelningen NIMA, som jag skrivit om tidigare. Jag var ju uppkopplad med sladdar och slangar till femtielva olika larm som hade koll på mig. Allt via den stora superövervakningsskärmen. Så fort ett larm gick kom sköterskorna springande. Och jag kunde själv se vad det var som larmade. Det larmade inte så ofta, men tre gånger var det mitt blodtryck som sköt i höjden.
Det roliga är, att samtliga gånger, pratade jag i telefon med min fru. Hon var så orolig, pratade så snabbt i telefon, och ställde massa frågor. Jag som låg i paltkoma, utan att ha något att göra, eller någon att prata med, blev varje gång så stressad när jag pratade med henne, att blodtrycket sköt i höjden. Alla larm skrek. Humor.
Avslutar med en video som visar mitt nya tidsfördriv, titta in i mitt eget huvud.
Jag har kontaktat röntgenavdelningen och beställt en CD med all MRT-data. Min andre bror, som inte jobbar på bank, utan med medicinteknik på USÖ, har hjälpt mig hitta en superavancerad programvara. Nu kan jag själv gå igenom allting som röntgenläkarna ser. Först såg jag bara svartvita skivor av de bilder kameran tagit. Visst, fränt. Men det stod 3D på en knapp, och jag gav mig tusan på att jag skulle få det att fungera.
Efter sjuttielva misslyckanden, då programmet klagade på ojämt antal bilder och annat, fick jag det tillslut att fungera. Jag hoppade till själv. Helvete vilken programvara och vilka bilder!
Hej Johannes,
SvaraRaderaDu och jag känner inte varandra, jag är vän till en kollega (Erik T) till dig som började berätta din historia och länkade hit till bloggen. Du har en från mitt sätt att se det UNIK förmåga att uttrycka dig i skrift, jag är en sån som vanligtvis gäspar till långa stycken och skrollar förbi i hopp om att hitta high-lightsen, men inte här inte, har läst allt och på något sätt lyckats känna både din frustration, rädsla, lättnad, lycka och sist men inte minst tacksamhet.
Med det sagt så vore det fruktansvärt oansvarigt av mig att inte rekommendera dig att testa skriva en bok (om du inte har gjort det redan, i så fall, vart hittar jag den?).
Jag tror inte jag är ensam heller om att oftast känna mig alldeles för stressad för att sitta och bläddra i en bok. Kör hårt säger jag.
Nu håller vi tummar och tår för Anders!
Hoppas du får leva ett långt och lyckligt liv utan att någonsin behöva oroa dig över detta igen.
Bra kämpat.
Med vänlig hälsning
Michael Forsberg
Hej, och stort tack för de snälla och upplyftande orden om mitt sätt att skriva. Blir verkligen glad!
RaderaSkriva en bok är något som finns i bakhuvudet, men som småbarnsförälder, och heltidsarbetande (normalt sett), finns inte tiden just nu.
Däremot passar bloggformen mig bättre, då man kan välja lite när och om man har tid att skriva. Ska försöka skriva så ofta jag hinner för att hålla de läsare jag nu fått ”levande”.
Jag försöker skriva mina inlägg noggrant och genomtänkt, lättläst och grammatiskt korrekt, så att jag ska kunna återanvända delar ifall det visar sig att det i framtiden blir en bok eller dokumentär. Har även ett anteckningsblock som ligger framme här hemma, för att direkt kunna skriva upp saker jag kommer på som är komiska, eller obehagliga, i det jag varit och är med om. Minnet är nämligen lite svajigt fortfarande.
Än en gång, stort tack för ditt inlägg!