8. Skämta om hjärnskada. Anmälan till IVO.
Redan dag tio hemma. Tiden går fort när man har roligt. Också nu.
Får man skämta om sin hjärnoperation? Och hur försiktig måste man vara med sin omgivning? Jag är en person som ofta skämtar om allt. Och just nu finns det ju tusen uppslag i mitt huvud på bra skämt, eftersom både sjukvårdspersonal, psykolog, familj och vänner har lite extra koll på mig.
Jag skulle till exempel kunna böra sparka okontrollerat med ett ben, utan att låtsas om att jag märker det. Eller sakta smyga ut tungan ur munnen, och obemärkt låta den börja hänga ut och sluddra lite när jag pratar med min fru. Om någon frågar varför jag gör så, kan jag svara att det har aldrig inträffat. Har jag inte alls gjort. Kommer jag inte ihåg. Osv...
Samma tankar flög genom mitt huvud när jag vaknade efter operationen på NIMA, och sköterskorna ställde kontrollfrågor var trettionde minut i ett dygn. Efter 15:e frågan om var jag befinner mig, var jag extremt frestad att svara gravallvarligt:
-Jag är fortfarande på det där hotellet i Serbien, som jag sagt tusen gånger. Det är 20 Juni, och vi har precis slaktat två grisar.
Extremt roligt. Sedan vänta lagom länge tills man fått ett ordentligt pådrag, och när doktorn kommer springande, konsekvent kalla denne för Dr. Haus eller Alban.
Bollade tankarna med min fru, som inte såg det roliga i detta överhuvudtaget.
-INTE roligt. Gör absolut inte så! Är du sjuk i huvudet, undrade hon.
-Ja, lite. Ännu mer frestad.
När man har genomgått en hjärnoperation, har man ju precis fått världens bästa ursäkt att använda vid lämpliga tillfällen. Vad som än händer, vad jag än gör, missar, glömmer bort, säger eller tänker. Jag kan alltid skylla på att jag opererat hjärnan. När man glömmer bort att vattna grannens blommor, eller kommer en timme försent till dagis. Då knackar man bara lite på huvudet och säger: -Förlåt, fan de har ju tagit bort 50 procent här inne va, så jag är lite glömsk. Vem skulle ta strid?
Som sagt, humor var en del av min personlighet tidigare, och det verkar de inte ha opererat bort. Skönt.
Nåväl, nu till något annat. En lite bisarr sak som just inträffat.
Jag blev under tiden jag var inlagd, tror det var samma dag som de skar i mitt huvud, kallad per brev till min psykolog jag gått några gånger till under förra året. Jag var nämligen sjukskriven för utmattningssymptom under ett antal månader. Nu fick jag en uppföljningstid för att "stämma av hur jag mår idag".
Ja, vad fan. Var börjar man? Tiden var i måndags. Igår.
Jag hade besökt denna klinik hela tiden under min utmattning, och där hade jag, som berättat även flera gånger, träffat en företagsläkare vilken klassat mina symptom som helt arbetsrelaterade. Denne läkare hade nonchalerat mina symptom på bultande i örat, tillfällig sprängande huvudvärk med blixtrar, samt att jag efter jobbet låg utmattad på soffan extremt ljudkänslig.
I min journal, som jag begärt ut, och fick igår, så står allt jag nämnt och mycket mer. Jag har verkligen inte inbillat mig att jag berättat detta för henne vid flera tillfällen. ALLT står i min journal. Hon har verkligen dokumenterat allt jag berättat noggrant. Efter mitt eget googlande, och som privatpraktiserande kvacksalvare slagit i läkarböcker, stod alla mina symptom för två vägval. Antingen är det alternativ ett, stress och utmattning, vilket spår doktorn valde. Eller så är det alternativ två. Stor hjärntumör.
Inför mitt besök till denna klinik, som jag flera gånger funderat över om jag skulle tacka ja till, kände både jag och min fru oss mer och mer irriterade och förbannade över klinikens hantering av mig. Jag funderade på vilket sätt jag skulle gå till attack. Jag kom fram till att det skulle bli extremt drygt att dra hela historien från början med min psykolog. Hon är dessutom oskyldig i allt detta, och har varit en väldigt bra kontakt. Arbetat utifrån läkarens diagnos av mig, kommit med råd och tips mot utbrändhet, och är en empatiskt och bra person. Det var inte henne jag ville skälla ut så hon flög in i väggen, det var läkaren.
Nästa överraskning. När jag ringer och begär ut min journal, nämner läkarsekreteraren att min doktor har slutat. Hon arbetade bara som konsult. Vem fan ska jag nu anfalla? Kollar deras hemsida. Okej, kavla upp ärmarna. VD:n. Jag går direkt på VD:n för klinikerna.
Jag satt uppe i söndagskväll, och skrev i vredesmod ett mail till VD:n för företagsgruppen. Som vanligt när jag är arg skräder jag inte orden i skrift. Jag skrev tydligt och kortfattat om historien, och berättade att om det inte vore för att jag tagit mina sista krafter, och sökt hjälp en tredje gång, denna gång till en annan läkare och klinik, så hade jag troligtvis varit död idag. Detta är inget jag hittar på, även om det låter helt sjukt. Detta är något som flera läkare på USÖ intygat. Jag hänvisade även till min blogg. Skrev "om du har tid, får du gärna besöka min blogg för att få lite mer detaljer i ärendet". Jag skickade även ett snällare brev men också med hänvisning till min blogg till psykologen.
Pang. Skickat!
När jag vaknade tidigt på morgonen igår hade jag ångrat mig. Visade mailet för min fru, som diskret sa, ja du är ganska hårt i tonen. Fan, jag hade gjort bort mig. Och nu skulle vi snart åka dit. Har de hunnit läsa? Besöket var kl 13.00. Ångest.
Klockan 09.37 plingade det till. Shit! Det var psykologen. Hon skrev att hon var chockad och saknade ord, och glad att vi båda kommer. Inga problem att din fru följer med. Skönt, då har hon bakgrunden. Hon är bra, det här kommer gå bra, tänkte jag.
Klockan 10:25 plingade det till igen. Helvete, det är från deras VD!
Efter att med maxpuls tvekat ett tag klickade jag upp mailet. Och det var inte alls vad jag inbillat mig. Jag var helt säker på att de skulle gå i försvar, idiotförklara mig, säga att det var helt rätt att klassa mig som utbränd, att symptomen som pekade på hjärntumör var långsökta. Jag tänkte på det hela i ett affärsperspektiv, hur två bråkande företag som är osams kring en affär skulle hantera situationen för att förhandla och vinna. Jag är lite skadad, då jag själv gått kurser i förhandlingsteknik, och genom mitt yrke tvingats hantera detta ett flertal tillfällen.
Men icke!
Brevet var skrivet i vänlig ton. VD:n beskriver hur hon är tagen av min berättelse och ser mycket allvarligt på denna händelse. De kommer som jag önskat, starta en internutredning som kommer ledas av en annan läkare, och de kommer att skicka resultatet till mig.
Sen kommer överraskningen. VD:n kommer att rapportera in hela ärendet till IVO, Inspektionen för Vård och Omsorg. Wow, seriöst. Över förväntan!
Efter att min puls börjat gå ned efter att läst mailet, började även min inställning till denna vårdinrättning ändras. Fan de är ju kanske lite seriösa ändå. Proffsigt svar, vänligt svar, internutredning och IVO. Jag är nöjd. Jag är väldigt nöjd.
Att min fru stått och hoppat och sagt att vi ska gå till domstol börjar kännas avlägset. Vidtar kliniken de åtgärder som de lovat, så kommer jag förmodligen släppa detta. Jag har ändå då fått upprättelse. Visar det sig från IVO att de har gjort en korrekt bedömning, då är det så. Då är det iallafall granskat av en oberoende myndighet.
Fan vilken lättnad. Pust! Måste skriva om något annat nu.
Just det, en annan komisk sak, som min son för några veckor sedan frågade mig, och som jag berättade för min psykolog vid besöket igår. Besöket gick för övrigt väldigt bra.
Min son som är åtta år, har intresserat sig mycket kring min sjukdom, och frågade plötsligt:
-Pappa, vad ska jag säga när jag kommer tillbaka till skolan? Ska jag säga att min mamma blivit sjuk i Corona, och min pappa ligger på sjukhus med en hjärntumör?
Den annars väldigt lugna och professionella kvinnliga psykologen, som länge suttit väldigt tyst, allvarlig, och berörd under min obehagliga berättelse, klarade nu inte hålla emot. Hon började plötsligt skratta hejdlöst åt min sons fråga. Skönt, en psykolog med samma humor som mig. Det är bra.
Det blev en lång text igen, och då har jag ändå många punkter kvar på min lista att berätta om. Får bli nästa gång jag har lite husfrid. Det är terapi att skriva, även om det är tröttsamt för huvud och ögon. Nu måste jag ut och röra på mig.
Nedan lite bilder från min rehabilitering på Lannahills.
Simma lugnt!
Kommentarer
Skicka en kommentar