1. Hjärntumör. Skräck. Diagnosmiss.

Herregud vilken vecka!

Jag hade efter att under kanske ett halvår känt ett mindre tryck och pulsljud i höger öra, kört bil från Lanna till Hötorget i Stockholm t/r för att göra en magnetkameraundersökning. Helvetesveckan började i måndags för en vecka sedan. Att jag ens fick en tid för MR så snabbt, beror på att jag har turen att genom mitt jobb ha en privat sjukförsäkring. Jag hade nämligen berättat om mina symptom för min företagsläkare under hösten, men blivit nonchalerad vid båda tillfällena. Det här var inget farligt alls. Motionera lite mera var rådet. Blodtrycket bra. Ingen fara enligt doktorn. 

Efter att struntat i bekymret som egentligen var rätt litet, berättade jag för min fru att jag även vid några tillfällen fått blixtrande huvudvärk, som hållit i sig några minuter och jag hade sett stjärnor. Men det var bara några få gånger.  Min fru gav sig inte utan tjatade på mig att jag måste ta tag i detta, då mina pulsljud fortsatte, och efter att jag själv blivit lite sjuk med feber några dagar, vilket försenade det hela ytterligare ett tag, bestämde jag mig att ringa min privata sjukförsäkring och fick direkt tid hos ett privatsjukhus i Örebro. 

Öronläkaren jag fick träffa, skruvade lite på sig, och kliade sig i huvudet. Han hittade heller inget fel. Jag fick kolla hörseln och lite annat. 

-Ja det här är ju inte mitt område alls eftersom öronen fungerar perfekt, sa han, och jag vete tusan hur vi kommer vidare. 

Jag berättade för läkaren att bekymmerna jag hade inte var särskilt besvärande, men jag ville utesluta att det var något allvarligt som en tumör, eller ett blodkärl som höll på att brista. 

-Ja, jag kan skriva en remiss till fler läkare, men då kommer du skickas runt ett par varv. Förmodligen kommer ingen kunna säga vad det är iallafall. Jag tror fasen jag skriver en remiss på MRT av huvudet direkt. Det är det ända som kan visa vad det är. Vi kör på det så sparar vi massa tid. 

Jag säger bara TACK för det öronläkaren. I efterhand skall det nämligen visa sig, att denne öronläkare i och med detta beslut, räddade mitt liv. Ingen hade kunnat drömma om att det var så bråttom.

När man är inne i den privata snurran går det fort, redan samma dag ringde de från min försäkring och frågade om jag ville köra MRT i Karlstad, Örebro eller om jag kunde tänka mig Stockholm. Detta är alltså privata separata MRT-kameror som är finansierade av försäkringsbolag eller privatpersoner. Inte MRT kameror på sjukhus. Bara så att ingen tror att jag stjäl plats i kön från den allmänna vården. Vem som helst kan boka en tid privat, och jag såg att min undersökning skulle kosta ca 12 000 kr, vilket min sjukförsäkring betalar.

Då första lediga tid var 23 december kl 17.00, valde jag att inte ta den utan nästa tid, vilket var måndag 4:e januari. Åka till centrala Stockholm på kvällen dagen innan julafton, nej tack. Så bråttom är det då inte. 

Självklart, med lagen om alltings jävlighet får min fru Covid-19 strax före nyår. Förbannade skit, hela nyårsfirandet inställt och min fru blir sjuk ca 1 vecka. Som tur är inte allvarligt sjuk. När det närmar sig helgen innan MR har jag tagit prov för Covid, och inte blivit smittad. Vi dividerar fram och tillbaka om jag ska åka på måndagen eller ej, men kommer fram till att jag är godkänd att åka enligt de regler som gäller. 

Jag kör de ca två och en halv timme som det tar, och lyckas efter lite felkörningar till slut hitta parkering. Undersökningen tar ca 35 min. Lite märkligt tycker jag det är att de avbryter halvvägs, då granskande läkare som tittar på bilderna vill ge mig lite kontrastvätska. Men jag tänker inte mer på det. Ingen säger något. Svaret kommer skickas till öronläkaren, som sedan kommer kontakta mig. Tar väl säkert en vecka, tänker jag. Efter detta blåser jag på hemåt. Skönt.

Hemma i Lanna vid 15 tiden slår jag mig ner i soffan. Ahh... skönt att vara hemma efter att suttit 45 mil bakom ratten, samt kört i centrala Stockholm. Hinner vara hemma i cirka 20 minuter innan telefonen ringer. Det är en sköterska från neurologiska avdelningen på USÖ. 

-Har någon pratat med dig? 

-Nej, svarar jag. 

-Ja, det är ju inte alls bra att ge sådana här besked per telefon, men de har hittat något i ditt huvud och det är lite bråttom, meddelar sköterskan allvarligt.

Jag fattar inte riktigt vad det är hon meddelar. Vaddå något i mitt huvud?

-Din fru måste köra dig till akuten, nu direkt. Du har en hjärntumör och kommer bli inlagd på avdelning 96, neuroavdelningen.

Mer får jag inte veta.

Vilken chock! Rafsade med darriga händer ihop lite kläder och min Ipad i en ryggsäck, och vi åkte hela familjen till akuten. Där blev jag avsläppt. 

Min fru och mina två barn på 4 och 8 år hade vinkat från bilfönstret men var nu borta. Jag hade sett paniken i min frus ögon, vilken hon försökt dölja för barnen. Nu satt jag ensam i kö på akuten. Eller vänta nu, jag stod i kö, med långa avstånd UTANFÖR akuten. Jävla Corona. Klockan var kanske 16.00 och det var svinkallt.

Vänta....vänta. Komma in lite längre. Anmäla sig. Vänta igen. Träffa sköterska. Ta blodprov. Vänta, vänta. Det är ju helt stört. Ska ingen människa kunna berätta för mig vad jag har i mitt huvud? 

Efter kanske 1,5 h kommer doktorn. En ganska stram typ, som inte säger mer än han behöver. Vi går in på ett rum. -Ja, de har hittat en grej i din skalle, säger han. -Det är en tumör.

Piiip! Sökaren på läkaren ringer för akutlarm. Han skyndar ut.

Vänta igen, och vänta, ca en timme senare ringer jag min fru och säger att jag efter flera timmar fortfarande inte fått träffa doktorn eller fått någon som helst information. Hon säger att jag ska trycka på knappen och fråga om de glömt bort mig. Jag gör det. Läkaren kommer. 

- Ursäkta, det blev lite akut. Var var vi?

För helvete!

Äntligen får jag sitta ner och prata.

Jag har tydligen en tumör, och trycket i huvudet är väldigt högt. Jag behöver börja behandlas med kortison direkt. Läkaren gör en snabb neurologisk undersökning och kollar armar, ben, reflexer, ögon mm. Han säger att det är EXTREMT konstigt - men bra - att jag inte påvisar några tecken på neurologiska skador eller fel. Detta eftersom tumören är väldigt stor. En klump stor som en clementin, sitter i tinningen ovanför mitt vänstra öga.

Vad läkaren inte säger, men vad en annan doktor ska berätta senare, är att på grund av den exponentiella tryckstegringen som sker i mitt huvud, när platsen nu tagit slut, kan det fort gå illa. Blodtillförseln till hjärnan, och mängden hjärnvätska, har redan minskats av kroppen själv, för att kompensera för tumöres alltmer krävande utrymme. Hela hjärnan har pressas undan åt sidan och bakåt i huvudet. 

Då utrymmet i mitt huvud nu var slut, det var överfullt, så ökade trycket mycket snabbt av den växande tumören. Läkaren berättade att det troligtvis var DAGAR, kanske veckor kvar, innan det hade varit helt godnatt! Då hade jag varit borta.

Men att det är så jäkla allvarligt säger inte den unge neurologläkaren på akuten. Det får jag veta av en hjärnkirurg efter operationen. Och tur är väl det. 

Jag har massor med frågor men neurologen har inga svar. 

-Du kommer få prata med kirurgen senare, han kan ge dig alla detaljer. 

Jag frågar om den är farlig. 

-Just nu är det lite farligt för att trycket är så högt. Och om den är elak eller ej går inte att säga innan vi tagit prov på den, vilket görs när den opereras bort.

Jag får vänta ytterligare någon timme på akuten, och rullas in på neurologiska avdelningen (avd 96), kl 22 på kvällen.

Helvete vad jag är hungrig, och törstig. Jag åt och drack senast något kl 11.30 i Stockholm. 

När jag fått åka in på rummet informerar jag sköterskan att det inte är tumören jag kommer dö av, det är hunger. Hon fixar några mackor och äpplejuice. Det smakar bra. Helvete vad hungrig jag var.

Nu kommer en positiv överraskning. Hjärnkirurgen som pendlar mellan Sahlgrenska och Örebro bor nära USÖ. De har ringt honom och konsulterat, och han erbjuder sig att komma upp till mig kl 22.30 på sin fritid. Fantastiskt. Äntligen någon som vet lite.

Kirurgen kommer avslappnat klädd i civila kläder, och vi går in och lånar en dator på avdelningen. Han frågar om jag vill se MRT-bilder och det vill jag självklart. Jag vill veta ALLT. Precis allt. 

Han visar bilder på tumören, var den sitter, och hur det ser ut från olika håll. Shit! Overkligt.

- Det här är ganska basic operationsmässigt. Enkelt ställe att skära på och komma åt. Den här plockar vi lätt bort.

Helvete, kirurgen är redan min bästa vän, jag låter honom fortsätta prata. 

-Det ser inte ut som att tumören ”ätit” av hjärnan utan bara tryckt. Det är bra, säger kirurgen. 

-Då finns det hopp om att den är godartad, fortsätter han.

Ännu mer bra info. Fortsätt!

-Jag ser endast en tumör, säger han. Också detta bra, ser inte ut som den spridit sig inom hjärnan. 

Han berättar att tumörer som är primära hjärntumörer mycket sällan sprider sig till övriga kroppen. Goda nyheter här med. Kirurgen förklarade lite diplomatiskt att han gärna skulle vilja plocka ut mandarinen så fort som möjligt. 

-Vi behöver först dämpa svullnaden för att kunna operera, så gärna två dagar med en hög dos kortison först. Kortison är tyvärr ett jävla rävgift, men det är effektivt, säger han. Men det är bra med lite tid, då hinner vi även leta igenom resten av kroppen med datortomografi.

-Hur ser det ut för dig med en hjärnoperation på torsdag kl 08.00, frågar han mig, och ser ut som att det är en klipptid vi ska boka.

-Jo, jag har en lucka i kalendern då, svarar jag.

→ Kapitel 2 - Väntan på operation