Med livet som insats - att drabbas av en hjärntumör.

En läkare kom precis förbi när jag satt och fikade i matsalen, och ville att jag skulle följa med in på rummet. Jag tänkte att det var en vanlig rond. Inne på mitt rum berättade han att han hade fått svar från patologen, gällande min tumör. Jag hoppade till. Shit! Det är nu jag kommer få veta om jag ska leva eller dö. Jag satt blick stilla och koncentrerade alla sinnen på vad läkaren skulle berätta. -Tumören är bekräftad som godartad. Meningeom grad 1. Bästa godartade klass, sa läkaren. -För en hjärntumörpatient, är detta det allra bästa besked man kan få, fortsatte han. Det är ju helt sjukt goda nyheter! Jag bara skakar och gråter. Sådan EXTREM lättnad! Jag har hängt över helvetets käftar i 10 dagar nu. Isolerad, och utan möjlighet att träffa vänner eller familj. Och så blir man flyttad till säker mark för första gången igen. Det är så underbart så det går inte att beskriva. Mina fingrar skakar så jag kan knappt skriva. Nu kan jag utan problem plågas ett tag till av huvudvärk och ...

Jag hade nu landat på avdelningen och fått en del information. När jag under tisdagen vaknade upp efter en natt från helvetet var jag ändå vid ganska gott mod när jag fått äta frukost och dricka kaffe. Nätterna är det absolut värsta med denna vistelse. Det går verkligen inte att sova i dessa sjukhussängar. Plastkuddar som pyser och sträva filtar som täcken. Allt korvar sig. Man har massa infarter satta på handleder som gör ont bara man byter sovställning. Enda sättet är att ligga helt platt på rygg och titta i taket. Kortisonbehandlingen jag fick för att lugna hjärnan i väntan på operation var superhög och hade en starkt uppiggande effekt. Med andra ord så har du gått om tid för att ligga vaken på natten och oroa dig för allehanda hemskheter, eller jaga upp din ilska och bli förbannad över hela situationen och universums orättvisa. Som sagt, jag var vid gott mod när jag rullades ner för MR igen. Självklart lite oroad för att hitta metastaser i kroppen, men läkaren hade ju sagt att hjär...

Herregud vilken vecka! Jag hade efter att under kanske ett halvår känt ett mindre tryck och pulsljud i höger öra, kört bil från Lanna till Hötorget i Stockholm t/r för att göra en magnetkameraundersökning. Helvetesveckan började i måndags för en vecka sedan. Att jag ens fick en tid för MR så snabbt, beror på att jag har turen att genom mitt jobb ha en privat sjukförsäkring. Jag hade nämligen berättat om mina symptom för min företagsläkare under hösten, men blivit nonchalerad vid båda tillfällena. Det här var inget farligt alls. Motionera lite mera var rådet. Blodtrycket bra. Ingen fara enligt doktorn.  Efter att struntat i bekymret som egentligen var rätt litet, berättade jag för min fru att jag även vid några tillfällen fått blixtrande huvudvärk, som hållit i sig några minuter och jag hade sett stjärnor. Men det var bara några få gånger.  Min fru gav sig inte utan tjatade på mig att jag måste ta tag i detta, då mina pulsljud fortsatte, och efter att jag själv blivit lite sjuk...