Med livet som insats - att drabbas av en hjärntumör.

Bästa bloggläsare, här kommer en uppdatering från Brain Man. På tal om hjärnan, och min kapacitet. Alla läkare säger att min hjärnkapacitet har varit väldigt begränsad under ca 1 år. För att upprätthålla någorlunda normal kapacitet, har hjärnan fått gå på högvarv, utan tillräckligt med blod, plats eller syre. Detta får mig osökt att tänka på ett intelligenstest jag gjorde i höstas. Närmare bestämt den 7:e oktober. Jag hamnade av en tillfällighet på  https://international-iq-test.com , där man mot en avgift på 60 kr kan genomföra ett IQ-test enligt internationell standard. Jag frestades av listan i kanten på webbsidan där man ser en flagga med nationalitet och provresultat live på alla som genomfört testet. Det uppdateras hela tiden. 72 p från Spanien, 110 från Sydkorea, 98 från Italien, osv. Sagt och gjort, jag satt ca 45 min med provet och svarade på frågor. Det påminner mycket om det test Mensa genomför, vars testversion går att köra gratis, och även det prov jag fick göra när jag mö

Redan dag tio hemma. Tiden går fort när man har roligt. Också nu. Får man skämta om sin hjärnoperation? Och hur försiktig måste man vara med sin omgivning? Jag är en person som ofta skämtar om allt. Och just nu finns det ju tusen uppslag i mitt huvud på bra skämt, eftersom både sjukvårdspersonal, psykolog, familj och vänner har lite extra koll på mig. Jag skulle till exempel kunna böra sparka okontrollerat med ett ben, utan att låtsas om att jag märker det. Eller sakta smyga ut tungan ur munnen, och obemärkt låta den börja hänga ut och sluddra lite när jag pratar med min fru. Om någon frågar varför jag gör så, kan jag svara att det har aldrig inträffat. Har jag inte alls gjort. Kommer jag inte ihåg. Osv... Samma tankar flög genom mitt huvud när jag vaknade efter operationen på NIMA, och sköterskorna ställde kontrollfrågor var trettionde minut i ett dygn. Efter 15:e frågan om var jag befinner mig, var jag extremt frestad att svara gravallvarligt:  -Jag är fortfarande på det där hotellet

Ser i min statisk, att jag har ungefär 600 läsare per inlägg jag skriver. Helt fantastiskt. Dock verkar det som att många, liksom jag själv, blev känslomässigt påverkade när mitt extrainlägg, om det positiva beskedet från patologen publicerades, att de missade läsa denna dags huvudberättelse, Kapitel 3 , som handlar om själva operationen. Läs det! En av de roligaste texterna, enligt mig själv. Nu till något allvarligare. En av anledningarna till att det inte blev något inlägg igår, är att min barndomsvän från Fagersta, Anders Södergård, blev inlagd på neurologen Dagen efter att jag skrivits ut. Helt sinnessjukt. Anders fick för 15 år sedan en hjärntumör medan han själv studerade till läkare. Tumören visade sig vara elakartad och gick inte att operera bort helt. Han gick igenom ett helvete med strålning och behandlingar, och stötte på flera komplikationer i andra organ och var nära att dö. Han låg inlagd flera månader på Akademiska i Uppsala, men repade på sig väldigt bra. Idag har han

Underbart att vara hemma i Lanna. Otroligt vad mycket ”tyck om”, som Penti-Varg kallar det, som strömmar in. Arbetskamrater, vänner och bekanta skickar blommor, champagne, godis... herregud ni behöver inte! Ett sms uppskattas lika mycket! Paket med presenter till barnen kommer levererade. Otroligt snällt! Presenter med hudvårdsprodukter och parfym till min fru. Sanslöst! Vuxna män ringer och gråter för att de är så glada över att jag lever och att allt gått bra. Hälsningar av glädje från halva Sverige, Åland, Frankrike, Finland, Indien, Amerika... Vad många vänner jag har. Jag blir rörd och känner mig extremt lyckligt lottad i detta avseende. Men jag tänker även på alla människor som inte har tillgång till den vård som vi har i Sverige och Västvärlden. De hade inte suttit här nu. Tacksamhet är dagens ord. Jag har dessutom haft min försäkring gratis genom jobbet som hjälpt mig extremt mycket. Mycket glad över detta, men tänker på alla som inte har en sådan lyx. Det första jag ska göra p

Äntligen hemresedag! Ätit frukost och ligger på sängen för att vänta in utskrivningsdoktorn. Vänta på en doktor är något man måste lära sig när man är sjuk. Även om jag legat inlagd i 11 dygn så kan man räkna min läkartid i minuter. De är extremt osynliga. Kl 13 kommer familjen och hämtar mig och då drar jag oavsett. =) Det har varit en pärs efter operationen i en veckas tid med huvudvärk, och oro till förbannelse. Ansiktets ena sida svällde upp till en grobian med en stor blåtira runt ögat. Håret var rakat framtill och jag hade fått ett bandage som ser ut som ett fånigt hårband. Håret får jag inte tvätta på evigheter och ligger som ett bakåtkammat högt ruffs. Den första tiden låg jag uppkopplad på superbevakningsavdelingen NIMA med slangar överallt. Det gick verkligen inte att sova, ont i huvudet och kortisonen gjorde mig pigg. Så även fast jag fick sprutor med morfin och tabletter låg jag vaken och tittade i taket och på min övervakningsutrustning. Groggy var jag lite av morfinet, me

En läkare kom precis förbi när jag satt och fikade i matsalen, och ville att jag skulle följa med in på rummet. Jag tänkte att det var en vanlig rond. Inne på mitt rum berättade han att han hade fått svar från patologen, gällande min tumör. Jag hoppade till. Shit! Det är nu jag kommer få veta om jag ska leva eller dö. Jag satt blick stilla och koncentrerade alla sinnen på vad läkaren skulle berätta. -Tumören är bekräftad som godartad. Meningeom grad 1. Bästa godartade klass, sa läkaren. -För en hjärntumörpatient, är detta det allra bästa besked man kan få, fortsatte han. Det är ju helt sjukt goda nyheter! Jag bara skakar och gråter. Sådan EXTREM lättnad! Jag har hängt över helvetets käftar i 10 dagar nu. Isolerad, och utan möjlighet att träffa vänner eller familj. Och så blir man flyttad till säker mark för första gången igen. Det är så underbart så det går inte att beskriva. Mina fingrar skakar så jag kan knappt skriva. Nu kan jag utan problem plågas ett tag till av huvudvärk och bult

Då var dagen kommen. Måste först säga att jag är överväldigad av den respons jag fått över att jag skriver denna blogg. Otroligt vad fina kommentarer och mycket stöd som skickats. Vill påminna att man även kan kommentera direkt i denna blogg om man vill.  Roligt att ni tycker det är spännande, för det är det. Jag är en person som alltid överdriver historier lite, för att det ska bli roligare att lyssna. Här behövs det inte. Det är så extremt obehagligt och spännande ändå. Vi får se om jag efteråt ångrar att jag delat ut min historia över land och rike, men då får det vara så. Det går inte att andas om man inte får berätta vilket helvete jag och min familj fått gå igenom senaste dagarna. Det är dessutom väldigt skönt när vänner och bekanta känner till allt, och jag inte behöver berätta hela historien från början. Detta då jag varit väldigt sliten efter operationen. Bara att starta denna blogg, att sitta upp och skriva på min ipad i sjukhussängen med sprängande huvudvärk och värk i kropp

Jag hade nu landat på avdelningen och fått en del information. När jag under tisdagen vaknade upp efter en natt från helvetet var jag ändå vid ganska gott mod när jag fått äta frukost och dricka kaffe. Nätterna är det absolut värsta med denna vistelse. Det går verkligen inte att sova i dessa sjukhussängar. Plastkuddar som pyser och sträva filtar som täcken. Allt korvar sig. Man har massa infarter satta på handleder som gör ont bara man byter sovställning. Enda sättet är att ligga helt platt på rygg och titta i taket. Kortisonbehandlingen jag fick för att lugna hjärnan i väntan på operation var superhög och hade en starkt uppiggande effekt. Med andra ord så har du gått om tid för att ligga vaken på natten och oroa dig för allehanda hemskheter, eller jaga upp din ilska och bli förbannad över hela situationen och universums orättvisa. Som sagt, jag var vid gott mod när jag rullades ner för MR igen. Självklart lite oroad för att hitta metastaser i kroppen, men läkaren hade ju sagt att hjär

Herregud vilken vecka! Jag hade efter att under kanske ett halvår känt ett mindre tryck och pulsljud i höger öra, kört bil från Lanna till Hötorget i Stockholm t/r för att göra en magnetkameraundersökning. Helvetesveckan började i måndags för en vecka sedan. Att jag ens fick en tid för MR så snabbt, beror på att jag har turen att genom mitt jobb ha en privat sjukförsäkring. Jag hade nämligen berättat om mina symptom för min företagsläkare under hösten, men blivit nonchalerad vid båda tillfällena. Det här var inget farligt alls. Motionera lite mera var rådet. Blodtrycket bra. Ingen fara enligt doktorn.  Efter att struntat i bekymret som egentligen var rätt litet, berättade jag för min fru att jag även vid några tillfällen fått blixtrande huvudvärk, som hållit i sig några minuter och jag hade sett stjärnor. Men det var bara några få gånger.  Min fru gav sig inte utan tjatade på mig att jag måste ta tag i detta, då mina pulsljud fortsatte, och efter att jag själv blivit lite sjuk med febe