3. Huvudet öppnas, tumören tas bort. Jag överlever.

Då var dagen kommen.

Måste först säga att jag är överväldigad av den respons jag fått över att jag skriver denna blogg. Otroligt vad fina kommentarer och mycket stöd som skickats. Vill påminna att man även kan kommentera direkt i denna blogg om man vill. 

Roligt att ni tycker det är spännande, för det är det. Jag är en person som alltid överdriver historier lite, för att det ska bli roligare att lyssna. Här behövs det inte. Det är så extremt obehagligt och spännande ändå. Vi får se om jag efteråt ångrar att jag delat ut min historia över land och rike, men då får det vara så. Det går inte att andas om man inte får berätta vilket helvete jag och min familj fått gå igenom senaste dagarna. Det är dessutom väldigt skönt när vänner och bekanta känner till allt, och jag inte behöver berätta hela historien från början. Detta då jag varit väldigt sliten efter operationen.

Bara att starta denna blogg, att sitta upp och skriva på min ipad i sjukhussängen med sprängande huvudvärk och värk i kropp och leder har varit en pärs. Efter att jag skrivit mitt första inlägg var jag så extremt slut i huvud och kropp så hela natten och dagen efter blev förstörda. Jag fick mycket mer huvudvärk och pulsljuden i mitt öra ökade till öronbedövande nivåer. Jag hörde inte hörde vad personerna nära mig sa. 

Samtidigt tycker jag det är roligt att skriva och berätta, och det hjälper mig bearbeta det hela. Jag vill även bevara historien för framtiden då det är lätt att glömma när vardagen förhoppningsvis kommer tillbaka någon gång. Kanske hjälper jag även någon annan i liknande situation, som får kraft av att läsa att de inte är ensamma. Gudarna ska veta att jag träffat på många tragiska livsöden under mina 10 första dagar på sjukhuset. Just nu sitter jag i matsalen och skriver, och ser nya vänner som jag träffat här som flera fått betydligt dystrare besked än mig under tiden jag bott här. Gripande, och orättvist som helvete.

Nåväl operationen.

Jag som är teknikintresserad oroade mig inte alls när jag rullades ner i sjukhusets katakomber på väg mot pre-op där narkosteamet skulle förbereda mig. Jag har varit väldigt nyfiken på allt, och ställt frågor så ofta jag kunnat. Jag hade fått sitta en halvtimme dagen innan med överläkaren inom narkos som skulle ansvara för sövning tillsammans med två sköterskor under operationen. Hon hade berättat hur sövningen går till i alla steg. Jag hade även frågat neurokirurgen hur operationen går till, och han hade i förväg berättat detta i detalj. Jag ville veta. Det var så extremt fascinerande. 

Man börjar med att efter narkos raka bort håret där man ska skära. Sedan skär kirurgen ett långt snitt över huvudet från vänster öra upp över hela huvudet, nästan ner till andra örat. Sedan viker han isär huden så man ser skallen som förresten har skruvats fast i ett skruvstäd efter narkosen. Just ja skruvstädet, det kommer mer roliga detaljer om det senare i berättelsen. Sedan börjar kirurgen och hans team gräva i verktygslådan. Det är en jäkla massa folk. Förutom de tre som ansvarar för narkosen har kirurgen sitt team. Här vet jag inte exakt hur många de är men totalt är det ett stort gäng som är på plats på operationen. 

Först borr. Ett hål borras upp för att kirurgen sedan skall kunna köra ner sin nya sticksåg från Jula och såga ett runt stort hål. Sedan plockas detta lock bort från skallbenet. Det gäller att komma håg vart man lägger detta, för det skall skruvas tillbaka senare, om patienten fortfarande lever.

Efter att locket lyfts har man hjärnhinnan blottlagd. Det är nu viktigt att skära försiktigt i hinnan så att den går att reparera, och läker när det ska lappas ihop sedan. Jaha sedan börjar själva köttandet. Här vet jag inte riktigt hur de gör för att skära bort tumören, men efter att ha själv tittat på flera filmer på Youtube om hur det går till, jag gjorde det faktiskt efteråt, det var lite för magstarkt till och med för mig att titta på filmerna innan operationen, men det verkar som de färgar tumören kemiskt med flurocerande ämnen på något sätt. Då kan de få den att lysa, och det blir tydligare vad som är tumör och vad som är min hjärna. De ser nämligen väldigt lika ut.

Jaja, inte mycket mer att berätta. Tumören plockas ut, och man försöker vara så noga som möjligt med att få ut allt. Jag hade turen att bara ha en tumör och att den dessutom satt bra till så det gick att ta bort hela skiten. Jag vet ju ännu inte vad det är för typ av tumör, elakartad eller ej. Det räcker ju med att en enda celljävel överlever, för att tumören skall komma tillbaka. Urk.. hemska tanke.

Just ja, jag glömde en detalj. -Jag kommer att skära av senan till din tuggmuskel, hade kirurgen berättat. Den går ända upp till örat och jag måste, ja, kapa den litegrann, sa han. Men jag syr ihop den så klart efteråt. Men du kan eventuellt känna av det lite, de första dagarna.

Jo tack, det kan jag lova att jag gjorde. Jag märkte det inte direkt efter uppvaket, då jag bara drack flytande, men när jag skulle äta första mackan. AJ!! Vad i helvete är det med min käke?? Munnen gick bara att öppna någon centimeter. 

-Det där tänjer du snabbt upp, hördes kirurgen glatt påheja.

Narkossköterskor gillar att sätta i mycket nålar och infarter i sina patienter. De skyller på att det är ett backuppsystem ifall någon infart slutar fungera. Då kopplar man bara över slangarna till en fot eller något annat som finns ledigt. Så det var med stor glädje narkossköterskan satte infarter i båda handlederna och i båda fötterna. Sådär, nu har vi lite marginal, sade sköterskan belåtet. Själv var jag inte lika nöjd med alla stick. Här hade det varit på plats med en lugnande tablett, men det hade jag varken fått eller begärt.

Under mina sista sekunder i vaket tillstånd innan operationen hade jag en dispyt med en av narkossköterskorna. Det var en mörkhyad man täckt av massor av skydd. Han såg snäll ut. Problemet var att han enligt mig inte kunde något om narkos. Han placerade en mask över min mun som jag påtalade var totalt felinställd, och inte gick att andas genom. -Ska du ha den inställd såhär så kommer jag dö av syrebrist direkt, sa jag till honom. Det gick väldigt trögt att dra in luft och mannen skruvade och justerade. Jag påtalade att det inte blivit ett skit bättre. Det var mitt sista minne.

Narkosteamet verkar gjort ett fantastiskt jobb, för jag slocknade och sov djupt hela operationen. Inga komplikationer tillstötte. Jag var stabil. Mannen med den tröga syrgasmasken är förlåten. Han är en av mina hjältar. Lika som alla övriga inblandade. Vilket extremt avancerat och fantastiskt arbete de utförde. Hjärnkirurgen är ju en solklar stjärna och min idol redan, men det övriga teamet får inte glömmas bort. Då jag har en annan god vän som är narkosläkare så jag fått förklarat för mig hur extremt mycket ansvar under svåra operationer som vilar på narkosteamet. Jag råkade nämligen efter några glas slänga ur mig - hur svårt kan det vara att vara narkosläkare? Det är väl bara på med en mask, och vrida på gasen. Klart! 

-Så är det inte, påtalade han och blev tydligt irriterad. Jag fick en genomgående förklaring om allt mellan himmel och jord som narkosläkaren ansvarar för under operationer. Det är det teamet som gör att du inte dör. De sköter allt hela tiden och kompenserar med diverse ämnen hit och dit, när kroppen reagerar på kirurgens plågsamma manövrar. Det är narkosläkarens ansvar att hålla mig vid liv vad som än händer, och det kan tydligen vara jävligt dramatiskt för dem under många operationer. Det tror man inte. I alla fall visste inte jag det. Nu vet jag det.

Operationen gick bra, och en sköterska ringde min fru vid klockan 14 på eftermiddagen. Jag var vaken. Min fru kunde inte tro det. Hade jag överlevt, var jag verkligen verkligen vaken? Min fru hade lidit helvetets kval hela dagen liksom min far, och när de inte hört något efter fyra timmar ringde min pappa till min fru. Inga tecken från sjukhuset. Eftersom operationen tog ca en halvtimme längre än beräknat, ca 4 timmar, så hade familjen självklart börja oroa sig. 

När jag sedan efter någon timme ringde min fru var det fortfarande overkligt för henne. -Jag kan inte fatta att det verkligen är du som ringer, sa hon. -Det känns som du ringer från de döda. -Hur kan du prata, hur kan du låta som vanligt?

Det var en överlycklig familj som tog emot beskedet att operationen gått bra. Verkligen överlycklig. All ångest min fru haft började direkt lätta. Jag lever och de första testerna på mitt tal och mina leder och rörelser visar på att min kropp verkar fungera. Helvete vilket bra jobb de genomfört! Vilka supermänniskor som arbetar inom sjukvården. Nu väntade massvis av kontroller, men även smärta och lidande, övervakning, slangar och skit. Men vaddå. Jag lever.

Kirurgen kom förbi när jag varit vaken ca en timme. Han hade tydligen haft fullt upp med operationen, och missat lunchen. Nu skulle han ner på stan och äta. 

-Ta med en kebabtallrik till mig sa jag till honom. Jag är trött på menyn här. Kirurgen flinade. -Jasså, kan du rekommendera mig något bra kebabställe, frågade han. Jag kom inte på något.

 -Det är nog bäst för dig att hålla dig till något flytande närmaste dygnet. Din lunch kommer genom den här droppställningen.

Bilden tog jag ca 20 min efter att jag blivit väckt. 

Fortsättning följer.

→ Kapitel 4 - Besked om tumör

Läs från början → Kapitel 1 - Hjärntumör, skräck, diagnosmiss