5. Hemgång. Färdigbehandlad. Lycka att få träffa familjen.

Äntligen hemresedag!

Ätit frukost och ligger på sängen för att vänta in utskrivningsdoktorn. Vänta på en doktor är något man måste lära sig när man är sjuk. Även om jag legat inlagd i 11 dygn så kan man räkna min läkartid i minuter. De är extremt osynliga. Kl 13 kommer familjen och hämtar mig och då drar jag oavsett. =)

Det har varit en pärs efter operationen i en veckas tid med huvudvärk, och oro till förbannelse. Ansiktets ena sida svällde upp till en grobian med en stor blåtira runt ögat. Håret var rakat framtill och jag hade fått ett bandage som ser ut som ett fånigt hårband. Håret får jag inte tvätta på evigheter och ligger som ett bakåtkammat högt ruffs.

Den första tiden låg jag uppkopplad på superbevakningsavdelingen NIMA med slangar överallt. Det gick verkligen inte att sova, ont i huvudet och kortisonen gjorde mig pigg. Så även fast jag fick sprutor med morfin och tabletter låg jag vaken och tittade i taket och på min övervakningsutrustning. Groggy var jag lite av morfinet, men inte smärtfri. Huvudvärken hade jag hela tiden och ljudet i mitt öra är värre efter operationen. Pulsljudet i örat har mer och mer bytts ut mot ett åskväder. Det låter som lite avlägsen bullrande och knastrande åska för varje pulsslag. Det hade tilltagit lite under julledigheten, men nu efter operationen har det blivit värre. Det är kopplat till hur mycket jag anstränger mig, och även till hur mycket jag tänker med hjärnan. Jagar jag upp mig så börjar trumvirvlarna knastra utav helsike för varje pulsslag. Då hör jag inget annat på det örat. Men som i morse när jag vaknade och låg still så var det helt knäpptyst. Läkarna säger inte så mycket om det, men tycker jag ska ge det en månad och se om det försvinner.

Nåväl, en tillbakablick till operationen medan jag minns det.

Jag vaknade ur narkosen på NIMA. 

En av de första sakerna jag kände, var att någon masserade mina vader. 

-Ahh, skönt. Det här är jag värd, efter all stress och oro. Jag öppnade försiktigt ögonen för att se hur den snälla sköterskan såg ut. Det var till min besvikelse en robot. Tydligen inkopplad att med jämna intervaller växelvis krama åt mina ben för att öka blodcirkulationen och undvika blodpropp. Trots allt kändes det väldigt avslappnande, och en av väldigt få saker jag saknar från just den här tiden.

På NIMA väcktes jag var trettionde minut för att svara på frågor om vart jag befinner mig, när jag är född, och vilket datum det är. Vilken dum fråga, jag har aldrig haft koll på vilket datum det är. Och när jag inte visste detta blev sköterskan direkt orolig. Efter ett jäkla tankearbete och plussande i huvudet lyckades jag komma fram till rätt datum. Jag visste nämligen att det i måndags var 4:e januari. Det var då jag hade en tid i Stockholm för MR, som jag inte fick glömma… 

-Det är den åttonde idag, svarade jag irriterat tillslut. Sköterskan blev äntligen nöjd, men efter mitt utbrott om denna idiotiska fråga, frågade de olika sköterskorna inte om datum mer, utan istället endast om veckodag. 

Datum, vilken idioti. De hade väl kunnat fråga om de 25 första decimalerna på Pi, tonarten på Brahms violinkonsert, årtalet för Stenbecks övertagande av Fagersta Bruk eller något annat som icke hjärnskadade människor förväntas kunna.

Efter frågesporten var det dags att krama sköterskans fingrar och pressa upp varsitt ben. -Ta i allt vad du orkar! 

Hela dygnet förflöt på detta sätt, väckning hela tiden med styrkekontroll och frågor. Men som sagt, de behövde dock inte väcka mig för jag var vaken i stort sett hela dygnet. Sömnproblemen fortsatte hela veckan, och jag har nu sovit extremt lite i 11 dygn. Kanske i snitt 3 timmar per dygn. Det var det förbannade kortisonets fel, eller den höga dosen rävgift, som kirurgen kallat det.

Det började sakta gå upp för mig hur mycket som hade kunnat gått dåligt, eftersom de testade så mycket nu efteråt. Operationen hade jag inte gruvat mig så mycket för, det var svaret från patologen som var fokus för mig, det var det enda jag var riktigt rädd för. Övriga plågor tar jag mig igenom nu i början, tänkte jag.

Otroligt nog verkade jag fungera om inte perfekt, så väldigt bra. Inga märkbara stora skador alls. Det som jag tänker på lite nu är att jag ser sämre, pulsbombandet i örat är värre, och när jag skulle skriva mitt namn på ett papper var det extremt svårt. Jag tycker även att jag ibland inte hittar ord när jag ska berätta, men vad vet jag, min fru har alltid sagt att jag pratar långsamt. Troligtvis ska dock största delen av detta antingen försvinna hoppas de, eller gå att träna upp.

Förresten, en rolig händelse på NIMA. 

Jag låg och spanade på min superövervakningsskärm som både jag och sköterskorna såg. Jäkligt fränt, här fanns allt, och bilden var stor och lätt att läsa. Mitt EKG, min temperatur, min puls, min andningsfrekvens, syresättningen och även mitt blodtryck. Jag som velat bli läkare men blev civilingenjör, har ett stort intresse för medicinsk teknik. Mest imponerande var blodtrycket. -Hur fasen fungerar det, var jag bara tvungen att fråga sköterskan. 

-Det mäts av den jättestora artärnålen som du har instucken i din högra handled, berättade sköterskan. Vadå, det har jag ju inte! Jag kom ihåg alla narkossköterskans nålar på händer och ben men inte detta. Tittade ner på min högra handled. Mycket riktigt, där, mitt i handleden satt monsternålen som jag inte vetat om. Svälj. De hade satt in den efter narkosen.

-Man får vara väldigt försiktig och snabb när man tar ut den, och trycka dit en kompress snabbt, annars sprutar verkligen blodet ut med en tjock stråle berättade sköterskan fascinerat. Svälj, igen. Medicinsk teknik var under några minuter inte lika spännande.

Eftersom smärtan i huvudet var påtaglig, trots morfin, ville jag att de gasade på dosen lite. Vi provar Ketogan, sa sköterskan, och vätskan sprutades in i en av mina femtielva infarter. 

Ingen särskild förbättring påtalade jag efter en kvart. 

Det snurrade lite, men inte på ett skönt sätt som andra starka lugnande medel kan göra. Mer åt illamåendehållet. Jag var dock inte orolig för smärtan, för kirurgen hade sagt ”vi har bra grejer” och flinat.

Efter en stund kom sköterskan in med ett glas vatten och två Alvedon. 

-Skämtar du med mig, nästan skrek jag. -En jävla receptfri tablett som man kan köpa på ICA, protesterade jag till sjuksköterskan. Nu var jag irriterad på riktigt. Fan vad onödigt med Alvedon, ge mig de fina grejerna som kirurgen pratat om. NU! Huvudvärken var sprängande.

Jag svalde tabletterna i vredesmod över sköterskornas inkompetens, och kände mig fången bland idioter. Tankarna malde över hur många timmar jag hade framför mig av plågor.

Efter 30 minuter, var smärtan borta. HELT borta.

Det var som fan, tänkte jag. De är kanske inte så inkompetenta ändå. Kombinationen av Alvedon och Ketogan visade sig göra underverk. Alvedon alltså. Är det verkligen möjligt. Jag hade vårt att tro det. 

NIMA-teamet var nu godkänt av mig. Väl godkänt till och med. Jag blev otroligt väl omhändertagen av snälla empatiska människor. Efter något dygn ytterligare var Ketoganet bortplockat och resten av veckan var det endast Alvedon. 

Men det var fortfarande inte detta som var det roliga, det var något annat. 

Jag hade som sagt legat vaken ett par timmar, och började tycka huvudställningen var obekväm, så jag lyfte upp kudden för att vända på den. Få den kalla sköna sidan mot huvudet. Då får jag se att kudden sida som jag legat mot, är helt indränkt i blod! Jag tryckte på knappen. Jävlar vilket pådrag det blev. 

Sköterskor kom springande. Blod på kudden från en nyopererad hjärntumörpatient var tydligen dåligt. Man vill inte att såret ska gå upp, så att hjärnan rinner ut, eller infekteras. Tre sköterskor undersökte skyndsamt hela mitt huvud i detalj för att kunna stoppa blodflödet. Jag fick också veta att det inte var stygn jag sytts ihop med, det var häftat med häftpistol. Jaha! Tack för att ni informerade mig, och tack för att ni gjorde det när jag var sövd.

Plötsligt utbrister en sköterska:

-Jaha, jaja, det är piggarna bara! Det är ingen fara! De andra sköterskorna kollar frågande på henne. 

-Från skruvstädet. De som håller fast huvudet under operationen, de sitter ganska hårt intryckta mot skallbenet, förklarar hon. Teamet blir lugnare. 

Tydligen hade jag ett sår från en av dessa piggar i bakhuvudet, och mot en vit kudde ser det lätt väldigt mycket farligare ut än vad det var. En tuss trycktes mot mitt huvud under några minuter, och problemet var löst. I efterhand är just ”skruvstädet” en detalj som man får rysningar av att tänka på. Men i det här sammanhanget var det bra.

Jag avslutar detta inlägg med lite bilder. Förebild, till efterbild grobian med likvorläckage. Sedan sakta tillbaka mot normal, fast turban. Även bilder från min hemkomst. Jag ligger nu på soffan i vardagsrummet och njuter av att få ha kommit hem. Bifogar också ett filmklipp där jag testar fingrarna på fiolen. Det var lite darrigt, och fungerar inte perfekt ännu, men ändå ganska bra. Att spela på flygeln eller dragspelet är ingen utmaning. Fiol är svårast.

Extremt skönt att vara hemma!

→ Kapitel 6 - Tacksamhet

Läs från början → Kapitel 1 - Hjärntumör, skräck, diagnosmiss