Med livet som insats - att drabbas av en hjärntumör.

Inte supermycket nytt att rapportera. Men lite småroliga grejer ändå. Besök på hos kardiologen i morgon för att få en blodtrycksmätare monterad på armen i 24h, för att sedan följa upp dagen efter. Eventuellt starta med blodtryckssänkande medicin. På tisdag återbesök, äntligen, hos en neurokirurg. Blir dock inte den som opererade mig då denne slutat. Jag blev hans sista patient i Örebro, nu kör han 100 procent västgötahjärnor på Sahlgrenska.  Får nu inte glömma min långa lista med punkter att ta upp. Allt ifrån hur länge jag gått med tumören, till återfallsrisk och mitt dunkande öra. Jag skall även passa på att ifrågasätta varför inte neurologen kunde remittera mig till en kardiolog direkt, utan hänvisade mig till valfri vårdcentral. Nu har jag ju själv lyckats fixa en kardiolog via min försäkring, och denne tog direkt mina symptom med hög puls och förhöjt blodtryck på allvar. Passar ju perfekt att jag har min blodtrycksmätare på armen när jag är hos kirurgen. Var förresten på min vårdc

Har nu äntligen fått bilderna på hur mitt huvud såg ut måndag den 4:e januari, när allt upptäcktes. Ja herregud. Jag skulle vilja sett minen på den remitterande öronläkaren, som bara för att utesluta något farligt, skickat detta på remiss för MR-undersökning. Vad tänkte han när han fick tillbaka dessa bilder? Han borde ju åtminstone höjt på det ena av sina två ögonbryn. Det blev iallafall ett jäkla pådrag vill jag lova. Inte utan att man mår lite illa när man ser detta. Hela min hjärna är ju hopknycklad. Samtidigt fascineras man över att de lyckats operera bort allting. Hur fick den plats? Och vad har de fyllt upp hålet med? Fogskum? Som vanlig inte enkelt att få tag i dessa bilder då de inte fotades i Örebro utan i Stockholm, dessutom i privat regi. Men efter att kontaktat femtielva instanser, skickat fullmakter igen, har jag nu äntligen mina egna bilder på en CD. Och med hjälp av superprogramvara och bildförbättrare har jag nu lyckats få till riktigt skarpa bilder. Så nu har jag blan

Här är jag igen. Har tagit lite tid innan det blivit någon uppdatering här. Jag känner att jag fått ett bakslag psykiskt efter det lyckorus som omgav mig då jag fick beskedet att tumören var godartad. När jag nu, efter några veckor slappnat av, kommer all världens oro och tankar småkrypandes. Det är något som många varnat för, men som jag ändå inte tagit på allvar. Jag har ju faktiskt mått oförskämt bra psykiskt under min tid på sjukhuset. Det är bland annat en oro för att sjukdomen skall komma tillbaka som smugit sig på. Enligt statistik, som man inte borde läsa, är det en sannolikhet på 10-20 procent att tumören kommer tillbaka inom en tioårsperiod. Ser man framåt 20 år, så är risken 50 procent. Det är ju inte särskilt kul att tänka på. Även om tumören är av godartad typ så kan den dyka upp på något värre ställe nästa gång. Ett ställe som kanske inte går att operera. Godartade tumörer, intrasslade runt synnerver och stora vitala artärer, finns ju självklart beskrivna i andra bloggar,