12. Nu släpps äntligen “Resan genom mitt huvud”. Neurosurgeon's cut.

Inte supermycket nytt att rapportera. Men lite småroliga grejer ändå.

Besök på hos kardiologen i morgon för att få en blodtrycksmätare monterad på armen i 24h, för att sedan följa upp dagen efter. Eventuellt starta med blodtryckssänkande medicin.

På tisdag återbesök, äntligen, hos en neurokirurg. Blir dock inte den som opererade mig då denne slutat. Jag blev hans sista patient i Örebro, nu kör han 100 procent västgötahjärnor på Sahlgrenska. 

Får nu inte glömma min långa lista med punkter att ta upp. Allt ifrån hur länge jag gått med tumören, till återfallsrisk och mitt dunkande öra. Jag skall även passa på att ifrågasätta varför inte neurologen kunde remittera mig till en kardiolog direkt, utan hänvisade mig till valfri vårdcentral. Nu har jag ju själv lyckats fixa en kardiolog via min försäkring, och denne tog direkt mina symptom med hög puls och förhöjt blodtryck på allvar. Passar ju perfekt att jag har min blodtrycksmätare på armen när jag är hos kirurgen.

Var förresten på min vårdcentral i Tybble i fredags. Jag skulle ta bort stygnen på ryggen. Jösses vad det är mycket sjukvårdsbesök numera. Är det att jag passerat 40-strecket som gör att kroppen rasar ihop?

Sköterskan dök upp på pricken kl 11.00, och bad mig följa med till ett annat rum än tidigare. Hon stannade utanför en dörr. Jag hajade till när jag läste vad det stod på dörren, och min vilopuls klassades nog inte som en vilopuls längre. Det stod nämligen “REKTOSKOPI” på dörren.

Vet du vad rektoskopi är, undrade sköterskan. Jag svarade att ja, det visste jag, och tittade mig oroligt omkring för att se om det var några andra patienter i närheten. Nu började min sjukdomsbild bli obehaglig på riktigt.

-Är det några ytterligare kontroller ni behöver göra, började jag, men blev avbruten av sköterskan. -Du behöver inte oroa dig, det är bara lite dåligt med lediga rum idag. Bara stygnen som ska bort.

Skönt! Kul skämt. Både puls och blodtryck gick ner ett antal kilopascal. 

Nåväl, berättade jag att neurokirurgen avsiktligt skar av min käkmuskel? Inte bara för att jävlas alltså, utan därför att den går upp ända över örat, och måste kapas om man man vill göra ett riktigt stort hål i huvudet. Det ville kirurgen.

Så nu har jag instruktioner att gapträna så ofta jag kan. Jag är alltså inte så neurologiskt skadad som man skulle kunna tro av bilden nedan.

Längst ned, kortfilmen Resan genom mitt huvud, den spännande uppföljaren till kritikerrosade Urblåsta hjärnhalvor II.

→ Kapitel 13 - Borttappad lever

Läs från början → Kapitel 1 - Hjärntumör, skräck, diagnosmiss