13. Borttappad leverdiagnos.
Hej igen!
Jag vill börja med att hälsa två nya läsare från Österrike samt en från Förenade Arabemiraten välkomna till min blogg.
Lannahills och Örebros neurokirurgi är nu vida kända världen över, det visar den google-producerade kartan över mina bloggbesökare tydligt.
Okej, möjligen kan det saknas något land från de afrikanska och sydamerikanska kontinenterna, ja kanske även om man rör sig bort över Indokina. Där kanske man fortfarande behöver förklara skillnaden mellan Lanna och Länna rent geografiskt.
Jag har nu själv blivit noggrant genomgången av en kardiolog på en privat klinik i Örebro. Detta då neurologiska avdelningen på USÖ inte behagade skriva någon remiss för min skyhöga höga vilopuls samt förhöjda blodtryck.
Kardiologen genomförde både EKG, 24h blodtryck samt ultraljudsundersökning av hjärta. Då dessa prover visat sig okej, men hög puls även kan bero på proppar i lungorna beslutades att genomföra ett speciellt blodprov, D-dimer. Detta prov påvisade självklart förhöjd risk för lungemboli. Fan också!
Flera alternativ diskuterades, bland annat datortomografi av lungor. Jag tyckte att det var att dra på stora trumman lite grann, samt att utsätta sig för en hög röntenstråldos återigen. Kan man inte se detta med bilder som redan är tagna. -Nej, blev svaret. -Kan man inte köra magnetkamera istället, fortsatte jag. -Nej, det fungerar inte för detta, svarade doktorn.
Jag försökte få kardiologen att förklara vad risken var, med att eventuellt ha en propp här och där i lungan. De borde väl inte vara så farligt, och borde väl kunna släppa av sig själv genom lite motion. Det brukar ju alltid vara läkarkårens standardrecept numera.
-Mmm, proppar i lungorna vill man inte ha, svarade kardiologen.
-Ja men vad är faran, frågade jag som alltid vill veta allt.
Kardiologen lät som hon egentligen inte ville diskutera detta vidare, men tvingades ändå svara på frågan.
-Det föreligger en risk, ifall man har proppar, att dessa flyttar på sig och fastnar i hjärna eller hjärta. Då dör du, förklarade hon.
Jaha, tänkte jag, och kände mig snabbt mer välvillig till att genomföra datortomografi.
För att göra en lång historia något kortare, så kan avslutas med att jag ändå inte behövde genomföra detta. Efter nya blodprov är jag mer eller mindre friskförklarad i det respiratoriska systemet, men skall ändå på återbesök om några veckor för att kolla om pulsen gått ned, och eventuellt genomföra ett cykel-EKG.
Skönt! Och tack till en mycket kunnig och empatisk kardiolog.
Nu till något som retat upp mig ordentligt. Blir förbannad återigen bara jag tänker tillbaka på det, och det gäller förändringen på min lever de såg på röntgen den 5:e januari, dagen efter jag blivit inlagd.
Följande utspelade sig.
När min tumör tillslut hittades i på Hötorget i Stockholm, alltså inte hos någon torghandlare, utan på röntgenkliniken, blev jag omgående inlagd på avd 96 i Örebro. Där var det Neurologläkare 1 som ordinerade DT Thorax (datortomografi av eventuella metastaser i kroppen), på uppdrag av Neurokirurg 1 som skulle operera mig den 7:e januari.
Då det är flera olika läkare som rondar på avdelningen, så blev det Neurologläkare 2 som informerade mig om en funnen förändring på min lever. -Detta tar vi sen, lovade han. Huvudet först, det är mest brådskande.
Leverspöket har dock sedan denna dag funnits i mina tankar. Detta då röntgenläkarens utlåtande löd:
”I lobus caudatus i anslutning till vena cava inferior finns en 2 cm stor förändring som laddar kontrast långsammare än levern i övrigt. Genesen oklar men kanske i första hand benign.”.
På svenska, ”Jag har hittat en tumör/cysta på levern som verkar lite skum, ingen aning vad det är, men den kanske, om jag får gissa, möjligen är godartad”.
Det är inte något besked som gör att man sover sådär jättegott om natten, även om det i huvudsak var hjärntumören som då främst var i fokus.
Jag frågade flera gånger när jag var inskriven om hur man går vidare med levern. Inga besked. Olika läkare hela tiden. Det blev inte bättre av att kirurgen som opererat mig, hade haft mig som sista patient, och nu flyttat tillbaka till Sahlgrenska i Göteborg.
Dagen innan utskrivning lovade en ST-läkare inom psykiatri som medrondade, att kolla detta med levern inför utskrivning.
Utskrivningsdagen kom, och Neurologläkare 1 och ST-läkare psykiatri skrev ut mig. Jag fick en lista med utskrivna recept på fem läkemedel. De hade ingen ny info om levern. -Nej, det verkar inte vara något vi går vidare med, sa NL1, men vi kollar det igen och hör av oss. Han hade sett att jag inte var nöjd med svaret.
Tyst som i graven. Två veckor förflöt. Inte ett pip från NL1. Av de recept som jag fått vid utskrivningen, gick två läkemedel inte att hämta ut, de var inte registrerade korrekt. Det krävdes två meddelanden via 1177 till Avd96, som lovade att det nu var fixat, för att vid den tredje kommunikationen meddela att jag får kontakta en vårdcentral om jag vill få de två sista. Ett kraftigt irritationsmoment minst sagt, men inte det stora problemet. Det var fortfarande slaget om leverns dolda hemligheter, som tog huvuddelen av mina krafter.
Jag påtalade detta för min sköterska som jag besökte flera gånger, både för att ta bort de ca 30 stygnen i huvudet, men även för att kontrollera mitt huvud som var uppsvällt som en boll av läckande hjärnvätska. Helt normalt, fick jag förklarat. Levern skulle hon kolla med doktor.
Inget skall tydligen göras, blev svaret vid nästa besök.
Vad i helvete!
Sköterskan, som såg att jag var missnöjd, tipsade mig om att ta upp det vid återbesöket med neurokirurgen. Ifall jag ville få det förklarat alltså, varför de lagt ner leverutredningen. Återbesöket skulle ske cirka sex veckor efter operation.
Vi spolar framåt ett antal veckor, och är det äntligen dags för återbesök. Detta var alltså förra veckan. Då den hjärnkirurg som opererat mig, flyttat hem till Göteborg, blev det en annan neurokirurg jag fick träffa. Låt oss kalla denne NK2.
NK2 var bra. Jag ställde massor av frågor till honom och fick bra och tydliga svar gällande min hjärntumör. Risker för återfall och arv diskuterades noga, samt minst tio andra frågor jag förberett. Det var allt från bilkörning och ljudet i mitt öra, till coronavirus och operationstekniker. Locket av skelett uppe på mitt huvud, tänk scenen med dr Hannibal Lecter, är tydligen fastsatt med popnitar i titan, inget annat. Jag skrev tidigare att det var skruvat, vilket visade sig vara fel. Ett mycket intressant samtal.
Jag berättade för kirurgen att jag kämpade på med raska promenader, och att konditionen redan är betydligt förbättrad. Jag berättade också att jag fortfarande är lite försiktig med alkohol, men frågade samtidigt om detta var något han trodde jag kunde träna upp, för att komma tillbaka till tidigare nivåer. Kunde man kanske få hjälp genom sjukhuset?
Han nickade och funderade, på doktorers vis, innan han kopplade vad det var jag egentligen hade sagt.
Det fanns inte någon sådan hjälp att få, och det var nog bra att vara lite försiktig med spriten ett par månader till, upplyste han mig.
Att jag aldrig kan vara helt seriös, ens i detta sammanhang.
Nåväl, jag antecknade alla svar noga, och var nu framme vid finalen på min långa lista med frågor.
Levern.
-Jo, jag har begärt flera gånger, att få förklarat för mig varför man bedömer min förändring på levern som godartad? Jag har nämligen lite problem med att förstå röntgenläkarens svar. Men jag vet inte vem som håller i detta ärende, så därför frågar jag dig. Jag räckte över röntgenutlåtandet, som jag självklart begärt ut tillsammans med hela min journal.
Kirurgen läste dokumentet och kliade sig i huvudet. -Mja, det här är det nog ärligt talat ingen som jobbar med. Han började knappa på datorn. -Det har man nog glömt b... jag menar prioriterat ner. Han började slå i fler dataregister. -Bra att du tar upp det! Just det, här står det. Men, jättebra att du tar upp det.
Giv mig styrka. Det är väl fan, att jag själv som nyopererad, och med halva skallen fylld med luft och kompresser, ska behöva komma ihåg saker utantill som borde ske automatiskt.
NK2, vilken faktiskt börjat se lite svettig ut, lovade att detta skulle tas upp direkt på torsdag, av stora flerdisciplinära tumörgruppen. Det skulle han se till. -Men det är nog säkert inget att gå vidare med, men då kan du känna dig tryggare, och få ett riktigt lite mer utförligt utlåtande, avslutade kirurgen.
Tack NK2, ÄNTLIGEN. Nu var bollen i rullning. Det hade bara tagit sju veckor, men vad vet jag. Det kanske är normalt, om man är så säker på att det är ofarligt. Jag har egentligen inte velat att något skall göras rent praktiskt, jag har bara velat få det bekräftat, förklarat av en läkare, och skrivet i min journal att detta bedöms vara godartat. Även förklarat på vilka grunder beslutet är taget. Sen skulle jag släppa detta direkt.
Två dagar senare, i torsdags förra veckan, ringde NK2. Jag var ute i skogen med familjen. Vi stod och sparkade på en nedfallen gran, så jag höll på att missa honom. Tumörgruppen släppte det inte alls. De tyckte att det skulle beställas en ny magnetkameraundersökning omgående.
Vad i helvete! Var fan är patientsäkerheten? Hade jag inte stått på mig en tionde gång, hade jag återigen kanske stått med en missad tumör. Denna gång i levern.
Kallelse till röntgen dök upp i min brevlåda igår. Besök den 24:e Mars alltså. Livet som insats igen. Bara att bita ihop och vänta.
Nedan lite bilder från skogsutflykten. Efter att vi sparkat tillräckligt länge på granen, blev det faktiskt en koja. Ovan veckans supergoda pizza från Lannalodge. Jag har även märkt att det oförklarligt dyker upp en katt på flera bilder. Vi har ingen katt, jag är väldigt allergisk. Märkligt.
Kommentarer
Skicka en kommentar