Med livet som insats - att drabbas av en hjärntumör.

Hej igen! Jag vill börja med att hälsa två nya läsare från Österrike samt en från Förenade Arabemiraten välkomna till min blogg.  Lannahills och Örebros neurokirurgi är nu vida kända världen över, det visar den google-producerade kartan över mina bloggbesökare tydligt.  Okej, möjligen kan det saknas något land från de afrikanska och sydamerikanska kontinenterna, ja kanske även om man rör sig bort över Indokina. Där kanske man fortfarande behöver förklara skillnaden mellan Lanna och Länna rent geografiskt. Jag har nu själv blivit noggrant genomgången av en kardiolog på en privat klinik i Örebro. Detta då neurologiska avdelningen på USÖ inte behagade skriva någon remiss för min skyhöga höga vilopuls samt förhöjda blodtryck.    Kardiologen genomförde både EKG, 24h blodtryck samt ultraljudsundersökning av hjärta. Då dessa prover visat sig okej, men hög puls även kan bero på proppar i lungorna beslutades att genomföra ett speciellt blodprov, D-dimer. Detta prov påvisade s...

Har nu äntligen fått bilderna på hur mitt huvud såg ut måndag den 4:e januari, när allt upptäcktes. Ja herregud. Jag skulle vilja sett minen på den remitterande öronläkaren, som bara för att utesluta något farligt, skickat detta på remiss för MR-undersökning. Vad tänkte han när han fick tillbaka dessa bilder? Han borde ju åtminstone höjt på det ena av sina två ögonbryn. Det blev iallafall ett jäkla pådrag vill jag lova. Inte utan att man mår lite illa när man ser detta. Hela min hjärna är ju hopknycklad. Samtidigt fascineras man över att de lyckats operera bort allting. Hur fick den plats? Och vad har de fyllt upp hålet med? Fogskum? Som vanlig inte enkelt att få tag i dessa bilder då de inte fotades i Örebro utan i Stockholm, dessutom i privat regi. Men efter att kontaktat femtielva instanser, skickat fullmakter igen, har jag nu äntligen mina egna bilder på en CD. Och med hjälp av superprogramvara och bildförbättrare har jag nu lyckats få till riktigt skarpa bilder. Så nu har jag blan...

Här är jag igen. Har tagit lite tid innan det blivit någon uppdatering här. Jag känner att jag fått ett bakslag psykiskt efter det lyckorus som omgav mig då jag fick beskedet att tumören var godartad. När jag nu, efter några veckor slappnat av, kommer all världens oro och tankar småkrypandes. Det är något som många varnat för, men som jag ändå inte tagit på allvar. Jag har ju faktiskt mått oförskämt bra psykiskt under min tid på sjukhuset. Det är bland annat en oro för att sjukdomen skall komma tillbaka som smugit sig på. Enligt statistik, som man inte borde läsa, är det en sannolikhet på 10-20 procent att tumören kommer tillbaka inom en tioårsperiod. Ser man framåt 20 år, så är risken 50 procent. Det är ju inte särskilt kul att tänka på. Även om tumören är av godartad typ så kan den dyka upp på något värre ställe nästa gång. Ett ställe som kanske inte går att operera. Godartade tumörer, intrasslade runt synnerver och stora vitala artärer, finns ju självklart beskrivna i andra bloggar,...

En läkare kom precis förbi när jag satt och fikade i matsalen, och ville att jag skulle följa med in på rummet. Jag tänkte att det var en vanlig rond. Inne på mitt rum berättade han att han hade fått svar från patologen, gällande min tumör. Jag hoppade till. Shit! Det är nu jag kommer få veta om jag ska leva eller dö. Jag satt blick stilla och koncentrerade alla sinnen på vad läkaren skulle berätta. -Tumören är bekräftad som godartad. Meningeom grad 1. Bästa godartade klass, sa läkaren. -För en hjärntumörpatient, är detta det allra bästa besked man kan få, fortsatte han. Det är ju helt sjukt goda nyheter! Jag bara skakar och gråter. Sådan EXTREM lättnad! Jag har hängt över helvetets käftar i 10 dagar nu. Isolerad, och utan möjlighet att träffa vänner eller familj. Och så blir man flyttad till säker mark för första gången igen. Det är så underbart så det går inte att beskriva. Mina fingrar skakar så jag kan knappt skriva. Nu kan jag utan problem plågas ett tag till av huvudvärk och ...