10. Den inbillade sjuke.

Här är jag igen.

Har tagit lite tid innan det blivit någon uppdatering här. Jag känner att jag fått ett bakslag psykiskt efter det lyckorus som omgav mig då jag fick beskedet att tumören var godartad. När jag nu, efter några veckor slappnat av, kommer all världens oro och tankar småkrypandes. Det är något som många varnat för, men som jag ändå inte tagit på allvar. Jag har ju faktiskt mått oförskämt bra psykiskt under min tid på sjukhuset.

Det är bland annat en oro för att sjukdomen skall komma tillbaka som smugit sig på. Enligt statistik, som man inte borde läsa, är det en sannolikhet på 10-20 procent att tumören kommer tillbaka inom en tioårsperiod. Ser man framåt 20 år, så är risken 50 procent. Det är ju inte särskilt kul att tänka på. Även om tumören är av godartad typ så kan den dyka upp på något värre ställe nästa gång. Ett ställe som kanske inte går att operera. Godartade tumörer, intrasslade runt synnerver och stora vitala artärer, finns ju självklart beskrivna i andra bloggar, och är tyvärr inte ovanliga när man väl hamnat i detta förbannande tumörträsk. 

Det blir heller inte lättare med de skrämmande tankarna, då jag själv som barn upplevde min mammas kamp mot sin cancer. Hon dog i bröstcancer 43 år gammal. Exakt lika gammal som jag är. Det var en fruktansvärd tid för mig och mina bröder som då var barn, men även för min pappa. Hennes diagnos blev inte heller korrekt, och hon förlorade över ett år i början av sin sjukdom då hon inte blev trodd av sin läkare. Extremt viktig tid, och detta misstag bidrog eventuellt till att det inte gick att rädda henne. Efter operationen trodde man det var över, men sedan kom cancern tillbaka överallt, skelett, lungor, hjärna, hjärta...osv.

Urk, en fruktansvärd tid som jag inte knappt orkar tänka tillbaka på.

Min fru som nu börjat arbeta, har också fått bakslag i sitt mående, och blivit helt utmattad. Hon fick ju ingen återhämtning efter sin Covid-19-sjukdom som var slitsam, utan blev tvungen att ta hand om familjen ensam första dagen hon var någorlunda symptomfri. Jag hade då precis fått mitt trevliga besked, och lagts in på USÖ akut.

Så, även om jag skriver mycket i en skämtsam ton, så är jag själv ofta orolig. Jävligt orolig emellanåt. Jag kan få riktiga ångestattacker som riktigt suger i magen, och det känns som man ska spy. Men då man ventilerar det med någon känns det ofta bättre. Jag äter ju också SSRI-preparat sedan många år, då psykisk hälsa inte varit min starkaste sida, även om många kanske trott det.

Men men, jag kan ju inte låta bli att skriva lite roliga saker nu. Eller, egentligen inte roliga, men jag gör dem till det för att det skall kännas lättare.

Som sagt, jag oroar mig mer numera, och självklart upptäcker man saker i kroppen, vilka jag numera efter en snabb analys, ofta ser som potentiellt dödliga.

Det första är min höga vilopuls, och något förhöjda blodtryck. Det andra är en knöl jag haft på ryggen. För att inte trötta ut er läsare spar jag äventyren kring min höga puls till senare. Vi börjar med ryggknölen. 

En vanligt fettknöl, från början ganska liten, och vilken jag haft något halvår. Tidigare har jag inte brytt mig om den, men nu hade den blivit röd, större och svullen, samt väldigt öm. 

Efter sökande på nätet återstod två alternativ. Godartat aterom (talgkörtelcysta), vilket det stod var väldigt vanligt att få vid långvarigt liggande på rygg, exempelvis vid sjukhusinläggning. Alternativ två var elakartad hudcancertumör. Det senare alternativet hade ingen webbsida eller sjukvårdsupplysning föreslagit, det var jag själv, men jag ansåg ändå, med egen rimlighetsbedömning, att detta var det troligaste alternativet.

Jag satt i valet och kvalet, skall jag köra detta via min försäkring eller skall jag prova primärvården och ringa en vårdcentral. Jag valde faktiskt det senare.

Döm av min förvåning om jag blev överraskad över att få en telefontid inom en timme, och därefter få tala med en sköterska som bokade in mig på ett läkarbesök samma dag! Detta var ju smått otroligt.

Det är ju sannerligen inte lätt att ta sig runt i detta avlånga land när man inte får köra bil, så ännu en gång fick min fru köra mig till Örebro, och släppa av mig utanför min gamla hederliga vårdcentral i Tybble.

Efter att blivit coronaintervjuad av en vakt släpptes jag in, och fick gå fram till kassan utan kö. Ah, detta går ju smidigt, tänkte jag. Plötsligt bröts lugnet, och jag hörde massa oväsen från entrén. Efter att jag vänt mig om, hörde jag att det var mig det ropades på. Det var min fru som blivit stoppad av coronavakten. Hon ropade och gestikulerade att jag tagit med mig bilnycklarna. Jag hade blivit avsläppt utanför entrén, och bilen gick nu inte att starta. Vi löste detta framför coronavaktens misstänksamma blick, och jag satte mig ner och väntade på doktorn.

Jag fick komma in, och förvånande nog gick läkaren på ateromspåret och inte dödlig cancersjukdom. Han sa att han dessutom var 100 procent säker. -Den här inflammationen kommer gå tillbaka av sig själv, men vi kan plocka bort knölen om du vill, sa doktorn. -Vi plockar bort den, var mitt bestämda svar. Doktorn sa att vi då måste gå in i ett annat rum för att operera, men han kunde ta det direkt.

Wow, fasen vad smidigt detta går! Är jag verkligen på en vanlig vårdcentral?

Jag började dock fundera på hur skicklig en distriktsläkare är på att göra en såhär omfattande operation som en talgkörtelcysta. Och jag hoppades verkligen inte att han var någon nyutbildad AT-läkare som skulle provskära lite i mig. Han såg dock lite äldre ut, men jag kunde som vanligt inte vara tyst. -Är det här komplicerat för dig, eller något som du gjort tidigare, frågade jag doktorn.

-Eh, jo jag har gjort det tidigare, svarade han. Jag är bara vikarie här denna vecka. Normalt arbetar jag som kirurg i Umeå. Jag genomför stora canceroperationer till vardags, så denna lilla fettknöl skall vi nog klara av.  

Haha, fy fan vad bra! Och vilken flyt. Jag som baktalat primärvården i tidigare inlägg, och här får man nu lika snabb och förstklassig vård som på bästa privatsjukhus. Jag började faktiskt känna lite dåligt samvete.

När jag låg på britsen och kirurgen efter fyra bedövningssprutor börjat skära i ryggen, ringde min telefon. Det var bara surret som hördes, men då jag hade min smarta pulsklocka på mig, så såg jag att det var vår diabetesresurs från skolan. Fan också. Har det hänt något allvarligt med min son? Det är inte ofta han ringer.

Jag övervägde att resa mig upp för att ta samtalet, men då risken för att det skulle spruta blod över kirurgen och assisterande sköterska, valde jag att ligga kvar. Om min son ligger avsvimmad i diabeteskoma, borde han ringa till min fru samt ambulans. Så var i alla fall instruktionerna. Jag borde kunna ligga kvar.

Mina tankar kring min son avbröts av att kirurgen skrattade till. -Hoppsan, du får nog hämta en ny rock till mig inför nästa patient, sa han till sköterskan. Han hade kommit åt ett lite större kärl så blodet hade faktiskt bokstavligen sprutat över honom. 

-Har vi något verktyg för diatermi, frågade han.

Sköterskan kom tillbaka med något som såg ut som en trådlös lödpenna. Det fräste lite på ryggen och kirurgen verkade nöjd. Tydligen använder man lödkolven till att få blodet att koagulera snabbt, och på så sätt stoppa blödningar vid operationer.

-Sådär! Klart! Kirurgen var nöjd.

-Vi ska inte skicka in knölen på analys, det kanske kan vara en..., började jag. -Nej, avbröt kirurgen. Jag är 100 procent säker på att det är en talgkörtel, och ingen tumör. Jag har ändå arbetat med detta över 25 år. 

Okej, vad bra. Kände mig lite som hämtad ur pjäsen Den inbillade sjuke, av Molière. Och det verkar alltså som att jag själv gjort en felbedömning. Skönt.

När jag kom ut till min fru, som väntade i bilen, berättade jag historien. Jag avslutade skämtsamt med: -Ja, jag hade visst fel denna gång, men jag har ju opererat hjärnan, du vet?

-Jo det märks, svarade hon.

Nedan lite bilder från olika födelsedagsfiranden och hälsningar. Många som fyllt år under januari och februari. Barnens kusin, morfar, farfar och även en vän som fyllt 40. Kalas och firanden är upplyftande.

→ Kapitel 11 - Bilder på tumören

Läs från början → Kapitel 1 - Hjärntumör, skräck, diagnosmiss