Med livet som insats - att drabbas av en hjärntumör.

Äntligen hemresedag! Ätit frukost och ligger på sängen för att vänta in utskrivningsdoktorn. Vänta på en doktor är något man måste lära sig när man är sjuk. Även om jag legat inlagd i 11 dygn så kan man räkna min läkartid i minuter. De är extremt osynliga. Kl 13 kommer familjen och hämtar mig och då drar jag oavsett. =) Det har varit en pärs efter operationen i en veckas tid med huvudvärk, och oro till förbannelse. Ansiktets ena sida svällde upp till en grobian med en stor blåtira runt ögat. Håret var rakat framtill och jag hade fått ett bandage som ser ut som ett fånigt hårband. Håret får jag inte tvätta på evigheter och ligger som ett bakåtkammat högt ruffs. Den första tiden låg jag uppkopplad på superbevakningsavdelingen NIMA med slangar överallt. Det gick verkligen inte att sova, ont i huvudet och kortisonen gjorde mig pigg. Så även fast jag fick sprutor med morfin och tabletter låg jag vaken och tittade i taket och på min övervakningsutrustning. Groggy var jag lite av morfinet, me...

Då var dagen kommen. Måste först säga att jag är överväldigad av den respons jag fått över att jag skriver denna blogg. Otroligt vad fina kommentarer och mycket stöd som skickats. Vill påminna att man även kan kommentera direkt i denna blogg om man vill.  Roligt att ni tycker det är spännande, för det är det. Jag är en person som alltid överdriver historier lite, för att det ska bli roligare att lyssna. Här behövs det inte. Det är så extremt obehagligt och spännande ändå. Vi får se om jag efteråt ångrar att jag delat ut min historia över land och rike, men då får det vara så. Det går inte att andas om man inte får berätta vilket helvete jag och min familj fått gå igenom senaste dagarna. Det är dessutom väldigt skönt när vänner och bekanta känner till allt, och jag inte behöver berätta hela historien från början. Detta då jag varit väldigt sliten efter operationen. Bara att starta denna blogg, att sitta upp och skriva på min ipad i sjukhussängen med sprängande huvudvärk och värk i k...

Jag hade nu landat på avdelningen och fått en del information. När jag under tisdagen vaknade upp efter en natt från helvetet var jag ändå vid ganska gott mod när jag fått äta frukost och dricka kaffe. Nätterna är det absolut värsta med denna vistelse. Det går verkligen inte att sova i dessa sjukhussängar. Plastkuddar som pyser och sträva filtar som täcken. Allt korvar sig. Man har massa infarter satta på handleder som gör ont bara man byter sovställning. Enda sättet är att ligga helt platt på rygg och titta i taket. Kortisonbehandlingen jag fick för att lugna hjärnan i väntan på operation var superhög och hade en starkt uppiggande effekt. Med andra ord så har du gått om tid för att ligga vaken på natten och oroa dig för allehanda hemskheter, eller jaga upp din ilska och bli förbannad över hela situationen och universums orättvisa. Som sagt, jag var vid gott mod när jag rullades ner för MR igen. Självklart lite oroad för att hitta metastaser i kroppen, men läkaren hade ju sagt att hjär...

Herregud vilken vecka! Jag hade efter att under kanske ett halvår känt ett mindre tryck och pulsljud i höger öra, kört bil från Lanna till Hötorget i Stockholm t/r för att göra en magnetkameraundersökning. Helvetesveckan började i måndags för en vecka sedan. Att jag ens fick en tid för MR så snabbt, beror på att jag har turen att genom mitt jobb ha en privat sjukförsäkring. Jag hade nämligen berättat om mina symptom för min företagsläkare under hösten, men blivit nonchalerad vid båda tillfällena. Det här var inget farligt alls. Motionera lite mera var rådet. Blodtrycket bra. Ingen fara enligt doktorn.  Efter att struntat i bekymret som egentligen var rätt litet, berättade jag för min fru att jag även vid några tillfällen fått blixtrande huvudvärk, som hållit i sig några minuter och jag hade sett stjärnor. Men det var bara några få gånger.  Min fru gav sig inte utan tjatade på mig att jag måste ta tag i detta, då mina pulsljud fortsatte, och efter att jag själv blivit lite sjuk...