Med livet som insats - att drabbas av en hjärntumör.

Har nu äntligen fått bilderna på hur mitt huvud såg ut måndag den 4:e januari, när allt upptäcktes. Ja herregud. Jag skulle vilja sett minen på den remitterande öronläkaren, som bara för att utesluta något farligt, skickat detta på remiss för MR-undersökning. Vad tänkte han när han fick tillbaka dessa bilder? Han borde ju åtminstone höjt på det ena av sina två ögonbryn. Det blev iallafall ett jäkla pådrag vill jag lova. Inte utan att man mår lite illa när man ser detta. Hela min hjärna är ju hopknycklad. Samtidigt fascineras man över att de lyckats operera bort allting. Hur fick den plats? Och vad har de fyllt upp hålet med? Fogskum? Som vanlig inte enkelt att få tag i dessa bilder då de inte fotades i Örebro utan i Stockholm, dessutom i privat regi. Men efter att kontaktat femtielva instanser, skickat fullmakter igen, har jag nu äntligen mina egna bilder på en CD. Och med hjälp av superprogramvara och bildförbättrare har jag nu lyckats få till riktigt skarpa bilder. Så nu har jag blan...

Ser i min statisk, att jag har ungefär 600 läsare per inlägg jag skriver. Helt fantastiskt. Dock verkar det som att många, liksom jag själv, blev känslomässigt påverkade när mitt extrainlägg, om det positiva beskedet från patologen publicerades, att de missade läsa denna dags huvudberättelse, Kapitel 3 , som handlar om själva operationen. Läs det! En av de roligaste texterna, enligt mig själv. Nu till något allvarligare. En av anledningarna till att det inte blev något inlägg igår, är att min barndomsvän från Fagersta, Anders Södergård, blev inlagd på neurologen Dagen efter att jag skrivits ut. Helt sinnessjukt. Anders fick för 15 år sedan en hjärntumör medan han själv studerade till läkare. Tumören visade sig vara elakartad och gick inte att operera bort helt. Han gick igenom ett helvete med strålning och behandlingar, och stötte på flera komplikationer i andra organ och var nära att dö. Han låg inlagd flera månader på Akademiska i Uppsala, men repade på sig väldigt bra. Idag har han ...