6. Tacksamhet, glädje och presenter. Reflektioner om privat sjukvårdsförsäkring.

Underbart att vara hemma i Lanna.

Otroligt vad mycket ”tyck om”, som Penti-Varg kallar det, som strömmar in. Arbetskamrater, vänner och bekanta skickar blommor, champagne, godis... herregud ni behöver inte! Ett sms uppskattas lika mycket! Paket med presenter till barnen kommer levererade. Otroligt snällt! Presenter med hudvårdsprodukter och parfym till min fru. Sanslöst! Vuxna män ringer och gråter för att de är så glada över att jag lever och att allt gått bra. Hälsningar av glädje från halva Sverige, Åland, Frankrike, Finland, Indien, Amerika...

Vad många vänner jag har. Jag blir rörd och känner mig extremt lyckligt lottad i detta avseende. Men jag tänker även på alla människor som inte har tillgång till den vård som vi har i Sverige och Västvärlden. De hade inte suttit här nu. Tacksamhet är dagens ord. Jag har dessutom haft min försäkring gratis genom jobbet som hjälpt mig extremt mycket. Mycket glad över detta, men tänker på alla som inte har en sådan lyx. Det första jag ska göra på måndag är att ansöka om att medförsäkra min fru. Det har man rätt till, men får betala en dyr avgift. Men värt det, är min övertygelse nu. Tyvärr får man inte försäkra barnen. 

Hela grejen med försäkring är dock tveeggad. Egentligen vill jag inte vara med och bidra till att bygga upp en sjukvård som i USA. Där de rika får supervård, och de fattiga får halvsopig vård, eller ingen vård alls. Men samtidigt har jag erfarenhet av att den allmänna vården i Sverige är långsam och trög i första steget. Jag har flera gånger blivit vansinnig över hur krångligt det är att få komma till en doktor genom vårdcentralsystemet. Att få en tid kan ta evigheter, och att få prata med en doktor i telefon är omöjligt. Bara att få prata med en sköterska kan vara bökigt. Och det är här det är enorm skillnad i smidighet och snabbhet med den privata försäkringsfinansierade vården. När man sen kommer vidare till specialister eller sjukhus är svensk vård fantastisk. Det har jag fått erfara nu, men även då min son fick diabetes. Han har superpositiva minnen från veckorna på barnkliniken, och även vi föräldrar. Riktigt proffsig vård! Men det borde gå att snabba på och förbättra steg ett.

Själv har jag inte riktigt tagit in att livet har vänt tillbaka ännu. Men jag börjar göra det. Och jäklar vad mycket roligt jag ska hitta på med familjen och alla vänner när jag är starkare och corona-eländet lagt sig. Då ska det unnas. Det ska det sannerligen.

Det är vackert i Lanna idag. Strålande sol, och massor med gnistrande vit snö. Min son och fru har varit ute i snön, och åkt i backen vid skolan. Där var tydligen halva Lanna, och barnen hade superkul i flera timmar. Jag fick vara hemma själv, och kunde stämma flygeln i ett tyst hus vilket kändes lyxigt.

Jag måste ge en eloge till all vårdpersonal som tagit hand om mig under dessa två veckor. Superbra omhändertagande, och vilket slit ni utför varje dag dygnet runt. Det var fullbelagt flera dagar på neurologen, och vissa delar av dagen hade sköterskorna väldigt stressigt. De tog sig ändå tid att vara trevliga hela tiden. Ni är ett litet gäng syrror som jag lärt känna lite extra. Stort tack till er, både på avd 96 men också NIMA. Hoppas vi ses framöver någon gång, men gärna i ett annat sammanhang tack. Att hjärnkirurgen, narkosöverläkaren eller min öronläkare skulle hitta hit ser jag som föga troligt, men jag vill ändå rikta mitt enorma tack till dem. Det var ni som handgripligen räddade mitt liv.

Ja, det blev ett inlägg idag med men ett väldigt mycket ljusare. Bifogar ett litet test av fingermotoriken. Flygeln är en Malmsjö, 1960. På engelska kallas modellen ”Baby Grand Piano” men det finns ingen bra översättning på svenska. Det är alltså flyglar som är kortare än 160 cm.

Njut av livet och ta hand om era familjer och vänner!

→ Kapitel 7 - Sjuk vän

Läs från början → Kapitel 1 - Hjärntumör, skräck, diagnosmiss