Jag har börjat springa igen. Det gjorde jag 1 juli. Och det var blivit ca 20 vändor sedan dess. Så enligt min Garminklocka är jag nu 38,5 år istället för 45. Det är bra! 😀 Men nu vidare till röntgensvaret som förpestade min tillvaro under semestern. Efter att neuromottagningen inte efter 7 veckor behagat meddela mig svaret på min senaste undersökning, så tog jag själv reda på svaret via registerutdrag. Eftersom svaret jag då erhöll var förhållandevis dåligt, dvs misstänkt återfall av tumör, så skrev jag ett meddelande till neurokliniken, att jag önskade bli uppringd. Tro det eller ej, men min neurolog ringde faktiskt upp mig. - Ja du ville diskutera svaret på din MR, frågade kvinnan i luren som jag aldrig träffat. - Ja, jag har ju inte fått något svar till att börja med, men jag har själv beställt ut.. - Du har visst fått svar, svarade läkaren, det skickade jag till dig i förra veckan. - Det har inte kommit något brev, men jag beställde själv ut röntgensvaret, så jag vet att det ...
My name is Johannes Lindfors. This is my story about how my brain tumor was discovered, the following dramatic days at the University Hospital in Örebro, and my recovery. I was days from dying. I describe in this blog my surgery and my chance of survival. I write openly and in detail about my own and my family's panic. Pain is mixed with humor. All in the middle of a corona pandemic. The text is written in Swedish, but can be translated into any language by clicking the menu button.