33. Nu vet jag mer än jag borde.

 Alltså, det här med att vänta på svar från sjukvården, kan få den mest tålmodige dragspelare att börja tugga på axelremmarna. 

Det hade gått över sex veckor sedan senaste MR, och inget svar hade dykt upp.

Efter att häromdagen loggat in i min journal, för att leta efter svaret på min röntgenremiss, ser jag att röntgenkliniken skrivit ”Svar skickat till remitterande läkare” den 21 juli.

Men vafan! Min neurolog har alltså suttit på svaret i 4 veckor!

Jag blev såklart irriterad, och gjorde som jag då brukar, tyckte på i alla kanaler:

1) Jag loggade in på 1177 och beställde remissvaret direkt från röntgenkliniken skickat hem till mig själv per post.

2) Jag skrev även ett meddelande till Neurologkliniken att jag önskade omgående få svar på min magnetkameraundersökning jag genomfört i början av juli. Det är inte skälig tid att behöva vänta sex veckor. Särskilt inte när jag vet att remissvaret sedan länge inkommit till kliniken.

3) Jag spelade Säkkijärven Polka två gånger på farfars gamla Dega-dragspel.

Det som sedan hände blev inte som jag väntat mig. 

Samma dag jag skrivit till neurologen får jag svar via 1177:

”Jag har pratat med din remitterande läkare, och hon hälsar att allt ser fint ut” skriver en sköterska. ”Du kommer bli kallad om ett år igen.”

-Yes! Det var svaret jag ville ha. Äntligen. Synd bara att kliniken glömde bort att informera patienten.

Men, två dagar senare, dvs i fredags, kom ett brev i min postlåda. Det var remissvaret från röntgenläkaren som jag glömt att jag beställt hem till min adress.

Efter att ha skummat igenom latinska termer högt och lågt, överraskades jag av följande:

”….4 mm stor förändring i operationsområdet. Möjligen kan detta utgöras av ett litet meningeomrecidiv då kontrastuppladdningen är större och intensivare än vid tidigare undersökningar. 

Sammanfattning: Möjligt litet meningiomrecidiv enligt ovan.”

Recidiv betyder återfall. Meningiom är namnet på min hjärntumörtyp.

Det var ju inte väntat. Allt såg ju jättebra ut.

Jag vet att jag får skylla mig själv som begär ut all data, och att läkaren som sa att ”allt ser bra ut” menar att inget är akut. Och att eftersom att sjukvården ändå inte vidtar några åtgärder ännu, så vill hon inte skrämma upp patienten (mig).

Men jag tycker ändå jag har rätt att veta vad som pågår, så jag jag är mer beredd om det blir operation igen framöver.

Vilken grej. Jag kan fortfarande inte bestämma mig för om jag tycker läkaren gjorde rätt eller fel.

Tumören är ju förhoppningsvis av samma typ och godartad. Och det behöver inte ens vara något, då röntgenläkaren inte var helt säker. 

Men ändå..

Nu tar vi en öl och tänker på annat.

→ Kapitel 34 - Lappkast, goda nyheter!

Läs från början → Kapitel 1 - Hjärntumör, skräck, diagnosmiss