32. Sämsta semestervädret i mannaminne. Hoppas MR-beskedet är bättre.

 Vecka 27 stampade jag av. 

Det hade varit ökenklimat i många veckor, och tusentals liter vatten hade gått åt för att hålla gräsmattorna på Lannahills gröna. 

Vilken försommarvärme. Detta såg lovande ut.

Samma dag som jag tog semester fick jag njurbäckeninfektion, ryggskott och det började regna. Samtliga höll i sig i fem veckor. 

Något annat som också hände första veckan på semestern, var att jag var inne på en årlig MR-kontroll av hjärnan. För nytillkomna läsare är detta något jag kallas till årsvis, pågrund av min höga intelligens. Läkarna vill inte riskera att kraniet exploderar när jag tänker på något svårt…

Skämt och sidor. Det är en årlig kontroll av eventuell återkomst av hjärntumör. Och detta har jag ännu, över en månad senare, inte fått svar på.

Det är märkligt att en så avancerad undersökning inte föranleder någon annan läkarkontakt än ett brev, där det förhoppningsvis står ”inga tecken på recidiv”. Man får aldrig chansen att ställa frågor om det man upplever är normalt eller ej. Stresskänslighet, oro, försämrad syn, öronsus, långsamt ordförråd, etc…

Jag har haft ETT enda läkarbesök sedan jättetumören plockades bort i en superavancerad kirurgisk operation. 

Vid det tillfället frågade läkaren (inte min opererande kirurg) hur länge jag önskade vara sjukskriven, och om jag upplevde att det var ett problem att pannan var svullen. Det är ju ändå bara hjärnvätska som läckt ut genom borrhålet i kraniet. Det borde gå tillbaka av sig själv ganska fort.

-Ska vi sikta på fyra veckors vila och sedan heltid direkt, undrade läkaren.

-Har du också en hjärntumör, eller är du bara dum i huvudet, önskade jag svara. 

Det tog 6 månader innan jag var uppe på heltid. Och då var det mycket tack vare att min arbetsgivare tillåtit en långsam rehabiliteringsplan med växlande hemmakontor. Jag har förstått att det ofta tar betydligt längre tid till att återgå till heltid.

Nåväl, nu är det återkopplingen på MR-undersökningen som är dagens fokus. Denna gång har det tagit ovanligt lång tid att få svaret på undersökningen. Jag tolkar ändå läkarkårens långsamma återkoppling som något positivt. Jag behöver inte opereras akut inom tre dygn, som efter första undersökningen.

Men mer än tre veckor brukar det inte ta. Nu har det gått över en månad. Har de hittat något misstänkt, som de behövt konsultera andra experter om?

Jag återkommer när jag vet svaret.

→ Kapitel 33 - Nu vet jag mer än jag borde

Läs från början → Kapitel 1 - Hjärntumör, skräck, diagnosmiss