20. Den stora minnesluckan. Och ett vedskjul.

Sista kvartalet innan jag opererades är helt blankt. Jag minns inget. Inget minne av julafton, ingen aning vad som hände på jobbet, min sons födelsedagskalas…det är helt tomt.

Jag hittade en väska i garaget med nya Ryobiverktyg när jag kom hem från sjukhuset. Aha, svärfar som måste glömt kvar, konstigt bara att prislappen sitter kvar. Det visade sig dock att det fina paketet multiverktyg är mina. Jag hade köpt dem på mellandagsrea på K-rauta. Helt sjukt, hur kan jag inte komma ihåg det?

När jag skulle börja arbeta hemifrån i maj, sa jag till min fru: -Det är helt omöjligt att sitta och jobba här hemma på kontoret, man får solen i ögonen. Vi måste köpa en rullgardin!

-Skojar du? Allvarligt? Du satte ju upp en plisségardin i oktober! Den är ju bara att dra ner.

Kirurgen skar förmodligen med lite marginal, när han opererade bort tumören, och genom detta fick han med sig hela Q4 2020. Alternativt, och mera troligt, så var min hjärna så stressad och ihoptryckt innan allt uppdagades, att den helt enkelt inte kunde spara mer information.

Det märkliga är dock, att från att jag slog upp ögonen, efter fem timmars operation, och med 27 färska stygn i huvudet, så är minnet glasklart.

Jag har supertydliga minnen från natten på NIMA där jag intensivövervakades. Jag minns hur sköterskan som var in till mig var trettionde minut, ungefär kl 02.30 slog ut hela mitt glas äppeljuice. Glaset flög i golvet och det stänkte över all dyr teknik.

På morgonen där efter var det en ny sköterska. Jag berättade för henne om nattens incident.

-Ja, sånt där är ju så pinsamt, svarade hon. Men det är lätt hänt då det är sladdar och slangar överallt, och man försöker ha mörkt så patienten ska få vila ögonen. Det är lättare för oss som jobbar dag, när det är ljust och man ser.

Samtidigt som hon pratade med mig om nattsköterskans fadäser, vände hon på sig. Hon rev omkull samma glas äppeljuice som precis blivit påfyllt. Denna gång stänkte det inte så mycket på golvet, för min Ipad som låg bredvid glaset, sög upp det mesta.

Sköterskan höll på att dö av genans. -Men herregud händer det här, utbrast hon.

Underhållande.

Men som sagt, fråga mig inget om sista kvartalet förra året. Det är helt svart fortfarande.

Jämfört med tidigare vecka, har denna vecka varit mer stillsam. Jag har till och med hunnit sätta ihop ett vedskjul, och fylla det med äkta värmländsk björkved.

→ Kapitel 21 - Jag har alltid hatat träning

Läs från början → Kapitel 1 - Hjärntumör, skräck, diagnosmiss

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

39. Svar från senaste magnetkameraundersökning

Då har svaret kommit på min MR som jag gjorde 1 juli. Det var ett bra besked, inga tecken på recidiv (återväxt av tumören). Sahlgrenska kirurgen verkar gjort ett bra jobb, och fått bort hela tumören, samtidigt som han inte skadat min egen hoptryckta hjärna för mycket. Svårt såhär efter 3,5 år, att avgöra hur påverkad jag fortfarande är efter operationen. Vissa saker är fortfarande skillnad jämfört med tidigare: Ljuskänslighet - går inte att sitta i ett konferensrum på jobbet och ha fönster mitt emot. Jag måste sitta med ryggen mot fönstren. Ljudkänslig - fortfarande väldigt svårt att koncentrera mig, och t.ex. läsa och kommentera avtal på engelska (vilket jag gör dagligen i mitt arbete), om det är andra ljud i bakgrunden som en radio eller kollegor som pratar. Stress - väldigt lätt att stressa upp mig och oroa mig, om jag får för mycket att göra, och jag måste prioritera. Pulsljudet i örat har minskat, men kommer tillbaka i perioder, och när blodtrycket stiger. Men på det st...

1. Hjärntumör. Skräck. Diagnosmiss.

Herregud vilken vecka! Jag hade efter att under kanske ett halvår känt ett mindre tryck och pulsljud i höger öra, kört bil från Lanna till Hötorget i Stockholm t/r för att göra en magnetkameraundersökning. Helvetesveckan började i måndags för en vecka sedan. Att jag ens fick en tid för MR så snabbt, beror på att jag har turen att genom mitt jobb ha en privat sjukförsäkring. Jag hade nämligen berättat om mina symptom för min företagsläkare under hösten, men blivit nonchalerad vid båda tillfällena. Det här var inget farligt alls. Motionera lite mera var rådet. Blodtrycket bra. Ingen fara enligt doktorn. Efter att struntat i bekymret som egentligen var rätt litet, berättade jag för min fru att jag även vid några tillfällen fått blixtrande huvudvärk, som hållit i sig några minuter och jag hade sett stjärnor. Men det var bara några få gånger. Min fru gav sig inte utan tjatade på mig att jag måste ta tag i detta, då mina pulsljud fortsatte, och efter att jag själv blivit lite sjuk...

3. Huvudet öppnas, tumören tas bort. Jag överlever.

Då var dagen kommen. Måste först säga att jag är överväldigad av den respons jag fått över att jag skriver denna blogg. Otroligt vad fina kommentarer och mycket stöd som skickats. Vill påminna att man även kan kommentera direkt i denna blogg om man vill. Roligt att ni tycker det är spännande, för det är det. Jag är en person som alltid överdriver historier lite, för att det ska bli roligare att lyssna. Här behövs det inte. Det är så extremt obehagligt och spännande ändå. Vi får se om jag efteråt ångrar att jag delat ut min historia över land och rike, men då får det vara så. Det går inte att andas om man inte får berätta vilket helvete jag och min familj fått gå igenom senaste dagarna. Det är dessutom väldigt skönt när vänner och bekanta känner till allt, och jag inte behöver berätta hela historien från början. Detta då jag varit väldigt sliten efter operationen. Bara att starta denna blogg, att sitta upp och skriva på min ipad i sjukhussängen med sprängande huvudvärk och värk i k...

Med livet som insats - att drabbas av en hjärntumör.

Leta i den här bloggen