Under mina första 42 år hatade jag allt som hette idrott och träning. Sedan fick jag en hjärntumör, var nära att dö, och fick flera stora tankeställare. Jag fyllde sedan 43 år och våren kom.
Då fortsatte jag hata träning.
Fysisk träning är enligt mig en plågsam, icke värdeskapande verksamhet, dock med vetenskapligt bevisat hälsofrämjande, och (tyvärr) även livsförlängande fördelar.
Den prognostiserade livsförlängningen har dock fram tills nu inte varit mätbar. Har du tur kommer dina svettiga insatser att ge dig utdelning om 40-50 år genom att du fortfarande lever och är friskare än du annars skulle varit, men du kan ändå inte vara säker. För du kan aldrig veta hur det skulle varit annars.
Det är dock även vetenskapligt bevisat att om du inte stressar, utan gör saker som du mår bra av, njuter av livet - gärna med kreativa, skapande inslag, så kommer du bli friskare och leva längre.
Okej…en paradox för dem som hatar träning och blir stressade av att bara tänka på det. Och som njuter och slappnar av genom att sitta stilla, äta och dricka osunt.
Jag har dock periodvis givit ämnet motion seriösa försök. Ett par löprundor i veckan under flertalet veckor i rad, innebandyträning med jobbet, långa cykelturer och badminton.
- Efter ett par gånger så kommer det kännas lättare, och du kommer känna ett sug efter det! De positiva endorfinerna kommer göra att du blir beroende av det!
I helvete heller.
Träningsnarkomanerna i min vänskapskrets måste vara lättroade, som fortsätter med eländet.
Om man får samma hälsofrämjande effekt av att lägga sig i löparspåret tills man känner spyan i mun, som när man slappnar av, och spelar klassisk musik på sin flygel avnjutandes en god whisky, så lägger jag enkelt mitt val på det sistnämnda. Detta har varit min inställning de senaste 20 åren.
MEN…något har faktiskt skett, vilket har förändrat min uppfattning, eller åtminstone mitt beteende.
Min skarpsynte kvinnliga kardiolog på den privata läkarmottagningen i Örebro löste delvis paradoxen. Hon skrev nämligen ut en astmamedicin med kombinerad luftrörsvidgande och inflammationsdämpande effekt.
Jag köpte sedan ett par riktiga löparskor och dyrast möjliga pulsklocka för att få lite statistik, och gav mig i juni ut i löparhelvetet. Jag hade bestämt mig för att ännu en gång ge de hälsofrämjande aktiviteterna en chans.
Plötsligt var inte träningen en fråga om att vilja kräkas. Det var ju fortfarande inte roligt, eller intellektuellt stimulerande, men det gjorde inte lika ont.
Så jag har faktiskt från juni till september genomfört otroliga 34 st löparrundor á 3-6 km.
Detta är nog i mångas ögon inget märkvärdigt. Men i min värld något helt sensationellt. Jag har totalt sprungit över tio mil i sommar. Ungefär lika mycket som jag tidigare rört mig totalt sedan 1978.
Och det fantastiska är, att jag nu kan se effekten svart på vitt genom min löparklocka, då denna visar på följande:
- Min syreupptagningsförmåga, VO2 max, har ökat från 39 till 47. För män i min ålder kan det översättas med ”från ett vrak, en riktig jävla sopa - till en man med UTMÄRKT kondition”. Ni som känner mig, är inte detta helt sjukt? Eller otroligt, kanske ett bättre ord i denna blogg.
- Min vilopuls har gått ned från 85 till 65, vilket även detta är fantastiskt.
- Och sist men inte minst, min prognostiserade livslängd har, av Garmin bekräftat, förlängts med fem år. Jag har rest tillbaka i tiden och är nu 38 år. Otroligt!
Skämt och sidor, jag har aldrig varit i så bra fysisk form som nu, och det är riktigt kul att det faktiskt går att mäta mer eller mindre vetenskapligt.
Min vän Anders Södergård har peppat mig att börja träna, och förkastat min teori om att jag skulle lida av en ovanlig gen - vilken gör att det inte går att förbättra konditionen. Det var faktiskt något jag sett ett program om på SVT, och fastnat för. Det skulle förklara alla mina försök som inte burit frukt.
Men iallafall, Anders kan nu vara lugn. Han behöver inte riva manuset till sin nya bok. Hans hypoteser håller fortfarande. Med lite astmamedicin gick även min kondition att förbättra.
Kommentarer
Skicka en kommentar