19. Kändisspaning, glamour och elände.

Det tog ett tag, men nu har Kevin Walker satt spaden i marken och börjat gräva på granntomten. Antar att han börjar med bar, studio, gym och toalett, för att sedan fylla på med sovrum och kök om behovet uppstår.

Gällande min hjärntumör, så har jag varit på 6 månaders MR-kontroll, och det visade inga tecken på återväxt av tumör. Strålande! Jag kommer fortsatt kallas en gång om året, för att ha det hela under uppsikt. Eländet har ju tyvärr en förmåga att komma tillbaka, men med stor sannolikhet på samma ställe och även förhoppningsvis godartat och opererbart. Det kan dock ta 10 år.

Förresten, på tal om kändisar. Jag och min fru var på barnfri weekend i Stockholm för två veckor sedan. Eftersom vi bokat boende på Grand Hotell, passade vi såklart på att kändisspana. Här skulle spännande kontakter knytas.

Vi började på hotellet. Genom att ta en drink nere i lobbyn, skulle man enkelt kunna nicka avslappnat till både Leif Loket Olsson och Lady Gaga. 

Det visade sig dock svårare än väntat. Inte ett känt ansikte. 

När vi senare traskade förbi Dramaten, spanade vi även där efter någon kändis. Men icke. Varken Persbrandt eller Mat-Tina gjorde oss den äran. Vad fan, det är ju mer kändistätt på Lannahills än i centrala Fjollträsk! 

Nedslagna började vi vandra mot skaldjursrestaurangen. Nåväl, en weekend på Grand Hotell är ju inte illa, försökte vi ändå intala oss själva. Det var då det hände!

Utanför saluhallen rundade vi ett hörn, och bokstavligen snubblade rakt in i ett sällskap som parkerat barnvagnen illa, tvärs över trottoaren. Barnen hade spillt glass och det droppade in bland Guccipåsarna. Vi bad om ursäkt för att vi krockat med dem och traskade vidare. Efter två meter hade hjärnan börjat fungera igen. Jag och min fru tittade på varandra. -Va faan… var inte det..?!

Vi hade precis krockat med prinsessan Madeleine med sina barn och barnflicka. De höll på att handla finkläder inför prins Julian Herbert Folkes dop.

Jag rev upp mobilen och lyckades diskret ta ett bildbevis. Äntligen en någorlunda känd person.

När jag senare framkallade fotot såg jag till min stora glädje att bilden blivit skarp, och att jag förevigat tillfället då Madeleine med ett solskensleende visade upp familjen för sina nya vänner från Lanna. Efter att vi bytt nummer och småpratat lite fick vi även en öppen inbjudan till Florida för nästa sommar. Sedan traskade vi vidare.

Stockholmsresan blev lyckad och det var först när vi närmade oss Örebro som universums orättvisor började rikta in sig på vår familj igen. Kunde det inte få räcka med diabetes och hjärntumör ett tag.

Det var mormor som ringde, hon behövde personnumren till våra barn. De hade blivit hundbitna av 3 stora hundar, och var nu på väg till en vårdcentral. Efter ett stort adrenalinpåslag visade det sig att barnen klarat sig någorlunda bra. Barnen innehöll även tillräckligt med stelkrampsvaccin. Den minsta hade dock fått ett stort bett i ryggen från en av hundarna, vilket blödde och behövde plåstras om. Herregud! Omskakade körde vi vidare hemåt.

När vi sedan fått hem barnen, lyckades vi faktiskt ta oss igenom två dygn innan eländet startade igen. 

Den äldre av barnen, som har diabetes, blev fästingbiten. Fästingen i nacken plockades bort utan problem, och vi trodde alla att problemet var ur vägen.

Icke. Dagen efter fick jag hämta honom på skolan, trött och medtagen. Första skoldagen i 3:an dessutom. Han hade sprängande huvudvärk, och mådde dåligt. Mycket ovanligt för honom. Vi kollade självklart blodsockret femtielva gånger, med det var ok.

Hemma, däckade han på soffan, och efter att ha vaknat efter någon timme, var huvudvärken tio gånger värre, och han började kräkas.

- Vad fan nudå? Vad är det här? Efter lite 1177-studier stod alternativen mellan borrelia, TBC, diabeteskomplikationer och magvirus. Bäst att ringa 1177 direkt.

-Beräknad kötid, 63 minuter, sa rösten i telefonen.

Aldrig i livet. Jag ringde grannkirurgen. Här var kötiden ca 5 sekunder.

Kirurgen rekommenderade oss att skita i 1177 och åka in till akuten för att få det uppkollat. Så blev det. Min fru slängde in sig själv och barnet i bilen medan 1177-kön tuggade vidare.

Väl framme i Örebro svarade äntligen 1177. Efter en snabb presentation av av läget, och barnet som hade svårt att svara på tilltal, svår huvudvärk och diabetes, ville de omgående skicka en ambulans som skulle möta upp. I helvete heller, tänkte min fru och tryckte gasen i botten. Hon var ju i stort sett framme redan.

Efter att ha spytt ner entrén till barnakuten, och sedan fått ett eget rum, började undersökningarna. Neurologiska test, blodprov, temp, massor med frågor mm. Efter några timmar hade de farligaste diagnoserna uteslutits. Det gick inte att säga vad problemet var, men de trodde inte på något virus eller fästingsjukdom. Eventuellt för lågt blodsocker under dagen, dålig lunch och dåligt med mellanmål. Kroppen svälter och bildar ketoner. Detta kombinerat med viss nervositet inför första skoldagen, kunde eventuellt ge dessa symptom. Han skickades hem, och det hela gav med sig under kommande dag. En pärs ändå för alla i familjen.

Tror ni första skolveckan stannar där? Med anfall av monsterhundar, fästingar och diabetes? Tyvärr inte även om våra föräldranerver hade behövt det.

Dagen efter detta, så hade faktiskt jag lagt mig för att vila på lunchen hemma. Jag arbetar nu heltid, och sista dagarnas utmaningar hade tagit på krafterna. Jag hade faktiskt slumrat till kanske 20 min. Telefonen surrar, jag hade satt den på ljudlöst för att få lugn och ro. Det var förskolan. Helvete, de ringer aldrig. Vad har nu hänt?

- Din dotter har ramlat ner från den höga klätterställningen. Det såg otäckt ut och hon är jätteledsen, sa en allvarlig pedagog.

-Hon landade på huvudet, fortsatte hon.

Vad fan!! Nu blev jag jävligt orolig, och som man blir när man aldrig får koppla av, förbannad! 

Helvetes förbannade skit varför drabbar allt elände oss! Min fru arbetade också hemma, och hon kastade sig i bilen. Efter vad som kändes som en evighet var de båda hemma, och det såg ut som det ändå gått någorlunda bra. Ingen värk i nacke eller rygg, endast ansiktet som var massakrerat.

Stackars barn.

Då jag läst mycket matematik, funderade jag över sannolikheten att något värre skulle ske nästa dag, med tanke på allt elände som redan inträffat senaste året. 

Jag bedömde först sannolikheten som extremt låg. Å andra sidan kan man i den här typen av statistik, tyvärr inte räkna så. Sannolikheterna är inte betingade. Risken är lika hög eller låg för att någon jävlighet ska drabba dig alla dagar på året, även om du fastnat med tandköttet i bildörren dagen innan. Det ena eländet minskar inte risken för det andra. Åtminstone inte dessa eländen. Snarare tvärt om. Fan också.

Medan jag tänkte på detta så pratade min fru med sin mor i telefon. Jag tänkte att hon ville berätta om vår dotter som skadat sig. Nej, det handlade om min frus bror. Han hade tydligen fått åka in till akuten i Karlstad. Han hade fruktansvärda magplågor. Det visade sig vara ett gallstensanfall, och han kommer repa sig. 

Vi kommer överens om att lägga oss tidigt i familjen för att samla krafter. Vi behövde verkligen sova allihopa. Men, otroligt nog är det inte färdigt.

Klockan 05.20 dagen efter, ringer telefonen. Absolut ingen som ringer oss denna tid om det inte gäller livet, eller döden. 

Jag kastar mig över den och svarar. Det är min far. Helvete, det känns som jag ska spy. Vad har hänt honom? Ligger han på hjärtintensiven? 

- Ojdå. Vad tryckte jag nu på? Hallå? Jag hör min far prata och fumla med telefonen eller paddan. Teven är på i bakgrunden på högt ljud.

- Ja hallå, svarar jag.

- Hoj!! säger han på bred fagerstadialekt. Ja, jag vet inte vaa som häände, jag rååkade komma åt det här Fäjs-Tajm tror jag. Jag sitter nere och äter fröökåst. Kunde inte såååva. Määnn.. du ä alltså åppe redan? 

Min far har en glad och överraskad ton.

- Nej, det är jag inte, svarar jag.

Giv mig styrka.

→ Kapitel 20 - Den stora minnesluckan

Läs från början → Kapitel 1 - Hjärntumör, skräck, diagnosmiss