19. Kändisspaning, glamour och elände.
Det tog ett tag, men nu har Kevin Walker satt spaden i marken och börjat gräva på granntomten. Antar att han börjar med bar, studio, gym och toalett, för att sedan fylla på med sovrum och kök om behovet uppstår.
Gällande min hjärntumör, så har jag varit på 6 månaders MR-kontroll, och det visade inga tecken på återväxt av tumör. Strålande! Jag kommer fortsatt kallas en gång om året, för att ha det hela under uppsikt. Eländet har ju tyvärr en förmåga att komma tillbaka, men med stor sannolikhet på samma ställe och även förhoppningsvis godartat och opererbart. Det kan dock ta 10 år.
Förresten, på tal om kändisar. Jag och min fru var på barnfri weekend i Stockholm för två veckor sedan. Eftersom vi bokat boende på Grand Hotell, passade vi såklart på att kändisspana. Här skulle spännande kontakter knytas.
Vi började på hotellet. Genom att ta en drink nere i lobbyn, skulle man enkelt kunna nicka avslappnat till både Leif Loket Olsson och Lady Gaga.
Det visade sig dock svårare än väntat. Inte ett känt ansikte.
När vi senare traskade förbi Dramaten, spanade vi även där efter någon kändis. Men icke. Varken Persbrandt eller Mat-Tina gjorde oss den äran. Vad fan, det är ju mer kändistätt på Lannahills än i centrala Fjollträsk!
Nedslagna började vi vandra mot skaldjursrestaurangen. Nåväl, en weekend på Grand Hotell är ju inte illa, försökte vi ändå intala oss själva. Det var då det hände!
Utanför saluhallen rundade vi ett hörn, och bokstavligen snubblade rakt in i ett sällskap som parkerat barnvagnen illa, tvärs över trottoaren. Barnen hade spillt glass och det droppade in bland Guccipåsarna. Vi bad om ursäkt för att vi krockat med dem och traskade vidare. Efter två meter hade hjärnan börjat fungera igen. Jag och min fru tittade på varandra. -Va faan… var inte det..?!
Vi hade precis krockat med prinsessan Madeleine med sina barn och barnflicka. De höll på att handla finkläder inför prins Julian Herbert Folkes dop.
Jag rev upp mobilen och lyckades diskret ta ett bildbevis. Äntligen en någorlunda känd person.
När jag senare framkallade fotot såg jag till min stora glädje att bilden blivit skarp, och att jag förevigat tillfället då Madeleine med ett solskensleende visade upp familjen för sina nya vänner från Lanna. Efter att vi bytt nummer och småpratat lite fick vi även en öppen inbjudan till Florida för nästa sommar. Sedan traskade vi vidare.
Helvetes förbannade skit varför drabbar allt elände oss! Min fru arbetade också hemma, och hon kastade sig i bilen. Efter vad som kändes som en evighet var de båda hemma, och det såg ut som det ändå gått någorlunda bra. Ingen värk i nacke eller rygg, endast ansiktet som var massakrerat.
Stackars barn.
Då jag läst mycket matematik, funderade jag över sannolikheten att något värre skulle ske nästa dag, med tanke på allt elände som redan inträffat senaste året.
Jag bedömde först sannolikheten som extremt låg. Å andra sidan kan man i den här typen av statistik, tyvärr inte räkna så. Sannolikheterna är inte betingade. Risken är lika hög eller låg för att någon jävlighet ska drabba dig alla dagar på året, även om du fastnat med tandköttet i bildörren dagen innan. Det ena eländet minskar inte risken för det andra. Åtminstone inte dessa eländen. Snarare tvärt om. Fan också.
Medan jag tänkte på detta så pratade min fru med sin mor i telefon. Jag tänkte att hon ville berätta om vår dotter som skadat sig. Nej, det handlade om min frus bror. Han hade tydligen fått åka in till akuten i Karlstad. Han hade fruktansvärda magplågor. Det visade sig vara ett gallstensanfall, och han kommer repa sig.
Klockan 05.20 dagen efter, ringer telefonen. Absolut ingen som ringer oss denna tid om det inte gäller livet, eller döden.
Jag kastar mig över den och svarar. Det är min far. Helvete, det känns som jag ska spy. Vad har hänt honom? Ligger han på hjärtintensiven?
- Ojdå. Vad tryckte jag nu på? Hallå? Jag hör min far prata och fumla med telefonen eller paddan. Teven är på i bakgrunden på högt ljud.
- Ja hallå, svarar jag.
- Hoj!! säger han på bred fagerstadialekt. Ja, jag vet inte vaa som häände, jag rååkade komma åt det här Fäjs-Tajm tror jag. Jag sitter nere och äter fröökåst. Kunde inte såååva. Määnn.. du ä alltså åppe redan?
Min far har en glad och överraskad ton.
- Nej, det är jag inte, svarar jag.
Giv mig styrka.
Det blir i alla fall gott bloggbränsle, allt det ni råkar ut för. Med hopp om torftigare blogginlägg framöver, ni behöver en andpaus.
SvaraRaderaJo, man får ju se det lite så. 😜
Radera