Med livet som insats - att drabbas av en hjärntumör.

 Alltså, det här med att vänta på svar från sjukvården, kan få den mest tålmodige dragspelare att börja tugga på axelremmarna.  Det hade gått över sex veckor sedan senaste MR, och inget svar hade dykt upp. Efter att häromdagen loggat in i min journal, för att leta efter svaret på min röntgenremiss, ser jag att röntgenkliniken skrivit ”Svar skickat till remitterande läkare” den 21 juli. Men vafan! Min neurolog har alltså suttit på svaret i 4 veckor! Jag blev såklart irriterad, och gjorde som jag då brukar, tyckte på i alla kanaler: 1) Jag loggade in på 1177 och beställde remissvaret direkt från röntgenkliniken skickat hem till mig själv per post. 2) Jag skrev även ett meddelande till Neurologkliniken att jag önskade omgående få svar på min magnetkameraundersökning jag genomfört i början av juli. Det är inte skälig tid att behöva vänta sex veckor. Särskilt inte när jag vet att remissvaret sedan länge inkommit till kliniken. 3) Jag spelade Säkkijärven Polka två gånger på farfars ...

  Vecka 27 stampade jag av.  Det hade varit ökenklimat i många veckor, och tusentals liter vatten hade gått åt för att hålla gräsmattorna på Lannahills gröna.  Vilken försommarvärme. Detta såg lovande ut. Samma dag som jag tog semester fick jag njurbäckeninfektion, ryggskott och det började regna. Samtliga höll i sig i fem veckor.  Något annat som också hände första veckan på semestern, var att jag var inne på en årlig MR-kontroll av hjärnan. För nytillkomna läsare är detta något jag kallas till årsvis, pågrund av min höga intelligens. Läkarna vill inte riskera att kraniet exploderar när jag tänker på något svårt… Skämt och sidor. Det är en årlig kontroll av eventuell återkomst av hjärntumör. Och detta har jag ännu, över en månad senare, inte fått svar på. Det är märkligt att en så avancerad undersökning inte föranleder någon annan läkarkontakt än ett brev, där det förhoppningsvis står ”inga tecken på recidiv”. Man får aldrig chansen att ställa frågor om det man uppl...