17. Sjukhusbesök på dragspelets dag.

 Igår var det 6:e maj, dragspelets dag, vilket vi i familjen alltid brukar uppmärksamma högtidligt. I år blev det dock inga vita dukar och anklever på Stora Hotellet, utan istället vita pappershanddukar, kletig gel och ultraljudsundersökning av lever. På grund av coronarestriktioner fick jag heller inte ta med dragspelet in i väntrummet på röntgenkliniken. Bälgaspelet blåser tydligen ut mer Coronavirus än vad man som lekman förstår.

När jag kom hem slog det mig att inget av de första 16 kapitlen på denna blogg presenterat något dragspelsspel. Detta trots att jag tagit domännamnet dragspelaren.blogspot.com. Skandal! Därav ett videoklipp längre ned där dragspelaren själv, tillsammans med en ballongdansare, presenterar en mycket känd klassiker, Bränd-Pers vals.

Tillbaka till undersökningen. Jag frågade leverexperten hur man ser om det är ett hemangiom eller dödlig cancer. Min vän plastikkirurgen hade nämligen förklarat för mig över en dyr flaska champagne att det var superenkelt. Det ser man direkt vid undersökningen. Man använder kontrast för att kontrollera blodcirkulationen, och även se hur den laddar kontrast jämfört med den vanliga delen av levern. Är det ett ofarligt kärlnystan, dvs kärlmissbildning, dvs hemangiom, dvs godartat, dvs ofarligt,.. så ser man det direkt på ultraljudet genom att blodet flödar hejvillt genom alla kärl. En malign tumör reagerar annorlunda.

Som sagt, jag ställde frågan till den unge munskyddsprydde läkaren, som satt klistrad framför maskinens skärm, och med bister uppsyn tryckte scannern djupt in mellan mina revben. I bakgrunden skymtade överläkaren, som kollade att inte adepten skulle göra fel.

-Hur ser man om det är ett hemangiom?

-Håll andan! Läkarens direktiv var tydligt.

Jag höll andan. Scannern gröpte runt djupt in i mellangärdet, och med tanke på kraften han använde, så tror jag att det främst var sjukhussängen och madrassen som ultraljudet återspeglade på skärmen.

Ett par långa minuter senare kom de förlösande orden:

-Nu kan du andas!

-Flämt, flämt, flämt.. Jo, jag undrar lite hur man ser..

-HÅLL ANDAN!

Den här gången tog det längre tid. Nu pratar vi nog en halvtimme.

-Du är duktig på att hålla andan, sa sköterskan uppmuntrande. -Är du elitsimmare?

Jag ruskade på huvudet med blodsprängda ögon.

-SÅ! Nu kan du andas lite igen, sa läkaren. -Vad sa du förut, frågade han i lite stressad ton.

-Flämt, jo, jag är lite intresserad av att vet hur man ser om det är ett hemangiom på ultraljudet? Vad är det du tittar efter? Kan du se det direkt? Är det cirkulationen, eller laddning av kontrast eller...

-Det är för komplicerat! HÅLL ANDAN!

Läkaren verkade inte så pratsugen, så jag gav upp. Och inget besked fick jag senare heller. Förändringen på levern satt på ett svårbedömt ställe, där varken datortomografi, magnetkamera eller ultraljud givit något tydligt svar.

- Jag skickar svaret till din remitterande läkare senast i morgon. Jag ska kolla lite på filmerna jag spelade in, hej då, sa läkaren och försvann.

Okej, målfotot skulle granskas av överdomaren alltså. Bara att vänta återigen.

Sköterskan torkade av mig blodet, som runnit på armen av kontrastinfarten, och satte på mig Mellansveriges största bandage. Bra. Jag gillar, som Pentti Varg, stora bandage. Det är tufft att se skadad ut.

-Äre synd om mig? Vad får jag? (Se klipp nedan).

Simma lugnt!

→ Kapitel 18 - Frisk som en nöthjärna

Läs från början → Kapitel 1 - Hjärntumör, skräck, diagnosmiss